Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’196
Elisabet kände sig ännu olyckligare över en så
onödig och fjäskig uppmärksamhet. Om samma
angenäma utsikter, som hade fröjdat dem för ett år
sedan, nu skulle erbjuda sig, så var hon säker om
att allt hastigt skulle taga samma harmliga slut. I
detta ögonblick kände hon, att år av lycka icke
kunde giva Jane eller henne upprättelse för stunder
av så pinsam förlägenhet.
— Mitt hjärtas högsta önskan, sade hon för sig
själv, är att aldrig mera träffa någon av dem. Deras
sällskap kan inte skänka något nöje, som gottgör
ett sådant elände som det här. Måtte jag aldrig få
återse någon av dem!
Hennes känsla av olycka mildrades dock strax
därpå, då hon iakttog, huru hennes systers skönhet
återupptände hennes förre beundrares ömma låga.
När han först kom in, hade han endast sagt några
få ord till henne, men för varje stund som förflöt,
tycktes han ägna henne allt mera av sin
uppmärksamhet. Han fann henne lika vacker som hon varit
föregående år — lika snäll och lika okonstlad, ehuru
icke alldeles lika språksam. Jane var angelägen,
att ingen skillnad alls skulle märkas hos henne, och
hon var verkligen övertygad om att hon talade lika
mycket som förut. Men hon var så upptagen av
sina tankar, att hon icke alltid var medveten om när
hon var tyst.
När herrarna reste sig för att gå, kom mrs Bennet
ihåg sin tillämnade artighet och inbjöd dem att äta
middag på Longbourn om några få dagar.
— Ni är verkligen skyldig oss ett besök, mr Bingley,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
