Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’235
vunna lycka hade att tacka hans mosters
bemödanden. Hon hade verkligen uppsökt honom på
återfärden i London och för honom redogjort för sin
resa till Longbourn, motivet härför och innehållet
av hennes samtal med Elisabet, varvid hon
efter-tryckligen framhöll varje uttryck av den senare, som
i lady Catherines tycke särskilt bevisade hennes
ondska och oblyghet. Hon gjorde detta i den tron,
att en sådan redogörelse måste lätta hennes
bemödanden att förmå sin systerson att avlägga det löfte,
som hon hade vägrat att giva. Men tyvärr hade
verkan därav blivit rakt motsatt.
— Den ingav mig så mycket hopp, sade han,
som jag knappast förut vågat hysa. Jag kände din
karaktär tillräckligt för att vara viss om att, ifall du
var avgjort, oåterkalleligen besluten att avböja mitt
anbud, skulle du öppet och ärligt ha erkänt det för
lady Catherine.
Elisabet rodnade och log då hon svarade: — Ja,
du känner tillräckligt av min uppriktighet för att tro
mig vara i stånd till detta. Sedan jag på ett så
avskyvärt sätt skymfat dig mitt upp i synen, kunde
jag inte hysa någon betänklighet att skymfa dig
inför dina släktingar.
— Vad sade du om mig som jag inte förtjänade?
Ty fastän dina beskyllningar voro grundlösa och
vilade på oriktiga förutsättningar, hade mitt beteende
mot dig vid den tiden förtjänat den skarpaste
tillrättavisning. Det var oursäktligt. Jag kan inte utan
avsky tänka därpå.
— Vi skola inte gräla om vem som var mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
