Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund — "världens enda hopp"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom profeten säger (Upp. 17:6), upptog senare
fredstanken. Påven Gregorius VII (död 1085) förordade ett
slags religiöst världsförbund, i vilket prelaterna i olika
länder skulle vara delegater och — under påven som
ordförande — ha uppsikt över kejsare, konungar och furstar.
Hans idé utmynnade emellertid i kyrklig despotism.
Henrik IV av Frankrike (död 1617) sysselsatte sig
vidare under sina sista regeringsår med tanken på Europas
sammanslutning i ett statsförbund eller »en kristlig
republik», inom vilken alla tvister skulle avgöras av en
gemensam högsta domstol eller senat. Sålunda skulle, menade
man, krigen upphöra.
Kort efter mordet på Henrik IV utvecklade
dominikanermunken Tomas Campanella planen till en europeisk
universalmonarki, som skulle åvägabringa fred därigenom, att
påven gåve de spanska habsburgama i uppdrag att —
utrota alla kättare och tillintetgöra alla nationella
skiljaktigheter i Europa. Därpå och som en följd därav väntade
man den eviga freden!
På 1600- och 1700-talen uppträdde
många stora tänkare och författare, såsom Hugo
Grotius, Spinoza, Leibniz, S:t Pierre,
Rousseau och Kant, som försvarare av den
internationella rättens princip och införandet
av »den eviga freden». Särskilt har den
tyske filosofen Immanuel Kant genom sitt
1795 utgivna arbete »Den eviga freden»
framställt principer, som än i dag äro
ledande inom fredsrörelsen.
 |
| Immanuel Kant. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
