De stora världsproblemen / 148 (1920) Author: Emil Åhrén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund — "världens enda hopp"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och långt ifrån icke någon »försoningens» ande, som
regerar världen. Makten och våldet sitta ännu i högsätet och
det minst lika tryggt som någonsin. Därför är det också
sant, som fröken Ellen Key sade, då fredsförhandlingarna
i Paris började:

Ellen Key.

"Detta ädla mål — slut på krigstillståndet mellan folken
genom deras självbestämning och ett folkens förbund — synes
åter som utopier [tomma inbillningar]. Om än Wells och
andra med varmt mänsklighetssinne och modig
ljussyn kartlägga framtidens Europa, är det
svårt för den, som vid 1871 års segerfred
lyssnade till de nu uppfyllda profetiorna om
dess ödesdigra verkningar, den, som i Paris
sett de svartnade ruiner, dem
kommunardupproret efterlämnat, att med hopp följa
fredspreliminärerna, vilka börjat i samma
anda som då. Den orätt, som då skedde
Frankrike, kommer att upprepas på flera ställen
i Europa och ingen vet, i vilken grad Wilson
skall finna sitt folk bakom sig, ifall han vill
stå för sina höga grundsatser!... Hoppet är för tidigt ute.
Det torde få samma öde som en februari-lärka: att förfrysa
på det fält, över vilket hon uppsänt sitt jubel."

Valet mellan två onda ting.

Det är också mycket betecknande, att de, som förordat
anslutning till nationernas förbund — och det ha, som
bekant, de flesta gjort — i allmänhet icke haft någon annan
motivering därför, än att man här måste välja mellan två
onda ting och att risken antagligen skulle bliva större,
om man ställde sig utanför, än om man inginge i
förbundet. På samma gång har man ju även velat hoppas, att
förbundet skulle kunna bliva till verkligt praktiskt gagn
för framtidens världspolitik.

»Till denna besegling är jag nödd och tvungen», lär,
som bekant, biskop Brask i Linköping ha skrivit, då han,
för att skydda sig för efterräkningar, undertecknade ett
dokument, däri han fritog sig från alla beskyllningar för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>