Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påvemaktens historiska roll samt protestantismen förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅVEMAKTENS HISTORISKA ROLL 309
gen såsom sabbat». Detta är ett historiskt faktum, som
ingen kan förändra. På samma sätt således, som det gått
till, att vi fått eller rättare mottagit och i allmänhet god-
känt en lag, som i så betänklig grad avviker från den ur-
sprungliga, nämligen — såsom prof. Rudin säger — »ge-
nom traditionen från den katolska kyrkan», så ha vi också
genom samma tradition — såsom Nordisk Familje-
bok säger — fått »söndagen såsom sabbat». Men bakom
denna tradition, som protestantismen — åtminstone form-
ligen — förkastade, står ingen annan än påvemakten själv,
för vilken traditionen varit av vida större betydelse än
bibeln. Och då nu protestantismen i full överensstämmelse
med Kristi lära uppställde »bibeln och bibeln allena» så-
som rättesnöre för människans religiösa tro, så må man
beklaga, att protestantismen likväl bibehållit »ett antal tra-
ditioner».
Liksom det var med påvemakten själv — den växte
så småningom fram ur tidens avfall, medan den hemligen
eller till sin ande var verksam redan i apostlarnas dagar —
så var det ock med de »traditioner» eller förvända läror
(Apg. 20:30), som kommo att känneteckna denna anti-
kristliga makt : de utvecklades så småningom och verkade
just därför så mycket mera förvillande, i synnerhet som de
naturligtvis antogo kristlig form och betydelse. Då en sam-
manjämkning ägde rum mellan hedendom och kristen-
dom - - naturligtvis på bekostnad av den senare — in-
smögo sig också i kristenheten många hedniska bruk, vil-
ket så mycket lättare kunde ske, som man på detta sätt
ville, såsom man menade, underlätta hedningarnas »omvän-
delse». Så t. ex. gav man de hedniska avgudabilderna
kristna namn av heliga apostlar o. s. v., så att hedning-
arna ej behövde alldeles skiljas från dessa sina kära bilder
och de inrotade föreställningar, som voro bundna vid dem.
Så var det också, som den hedniska odödlighetsläran smög
sig in i kristenheten »genom en bakdörr», såsom W. Glad-
stone säger (se längre fram).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
