Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arrhenius, Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svante Arrhenius.
Svante August Arrhenius föddes i Uppland, på Viks gård
vid Mälaren, år 1859. Den väsentligaste delen av sin
utbildning fick han i Upsala, där han först gick i skola och
sedan fortsatte vid universitetet. Här ägnade han sig åt
matematiskt naturvetenskapliga studier, och år 1884 utkom
hans doktorsavhandling. Den behandlade den senare inom
vetenskapliga kretsar så högt värdesatta elektrolytiska
dissociationsteorien men blev vid bedömandet vid universitetet
icke ansedd som något betydelsefullt arbete, en uppfattning,
som man emellertid fann sig föranlåten att korrigera, sedan
vetenskapen utomlands börjat uppmärksamma och ansluta
sig till de i densamma framställda teorierna.
Sedan Arrhenius vistats något år i utlandet och under
denna tid kommit i beröring med samtidens främsta kemister,
blev han 1895 professor i fysik vid Stockholms högskola.
Tio år därefter kallades han till föreståndare för
Nobel-insti-tutets avdelning för fysikalisk kemi, en befattning, som han
innehade till kort före sin död. Denna inträffade i oktober
1927. Bland de utmärkelser, som kommo denne store kemist
till del, må här nämnas Nobelpriset i kemi 1903; dessutom
erhöll han mer än en gång erbjudanden om plats som
universitetslärare i utlandet.
Arrhenius’ förnämsta verk är utan tvivel den elektrolytiska
dissociationsteorien. Dess innehåll är kort sagt det, att en
lösning av t. ex. ett salt icke ’innehåller det lösta saltet i
form av molekyler, utan att det i löst form — till stor del
eller fullständigt — är uppdelat i de komponenter, av vilka
det är sammansatt, dock icke dessa komponenter, sådana
som de te sig i fritt tillstånd, utan med helt andra
egenskaper, beroende på, som man antar, att de i lösningen befintliga
småpartiklarna äro elektriskt laddade. Det är dock icke detta
antagande i och för sig, som betecknar det av Arrhenius
åstadkomna framsteget, utan det är de bevis, han
framlägger för detsammas riktighet. Genom genialt arrangerade
försök konstaterar han en hel mängd fakta, vilka icke
rimligtvis kunna få sin förklaring på annat sätt än att man antar
en sådan sönderdelning av molekylerna. Givetvis kan det
här icke bli tal om vare sig att gå närmare in på teorins
detaljer eller att behandla hans försöksmetodik, fastän det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
