Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandes, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 16 —
byttes mot en ren l’art pour l’art-filosofi. Samtidigt
påverkades han kraftigt av Nietzsche, vilken han var den förste
att fästa den europeiska uppmärksamheten på (1889). Som
en följd härav kom han att mindre syssla med de stora
strömningarna inom filosofi och litteratur och mera med de
stora genierna, de över massan höjda själs- och framför allt
intelligensaristokraterna. -Också följde nu en mängd
monografier, av vilka William Shakespeare 1895—96 utan ali
tvekan kan sägas beteckna höjdpunkten. En mera genial
analys av och intuitiv inlevelse i en diktaregestalts psyke är
knappast möjlig.
År 1901 fick den politiska vänstern makten i Danmark,
och samtidigt erhöll Brandes ett årligt anslag på 6,000 kr.
som ett slags professorslön.
Bland de många monografier, som kommo till under de
senare åren, märkas främst Julius Lange (1898), Wolfgang
Goethe (1915), Frangois de Voltaire (1917), Julius Cæsar
(1918) och Michelangelo (1921), alla personligheter, med
vilka Brandes känt sig befryndad och till vilkas
psykologiska karakteristik han på grund av sin inträngande
analytiska förmåga kunde lämna ytterst värdefulla bidrag.
Emellertid har det ofta anmärkts, att Brandes handskats en smula
vårdslöst med sitt källmaterial, och den anmärkningen är i
många fall säkerligen berättigad. Brandes hade ej den sanne
forskarens medfödda tålamod och sinne för noggrann och
exakt materialsamling. Sådant överlät han åt andra, och han
uttalade sig icke sällan med prononcerat förakt om dem, som
satte en ära i detta tåliga samlararbete. Kritiken av denna
Brandes svaga sida har alltid varit hans fienders förnämsta
vapen, och alla minnas vi ju, hur våldsamt nitiska teologer
svingade gisslet över hans år 1925 utkomna bok Sagnet om
Jesus, vilket angrepp dock mest skedde av gammal vana,
ty i just detta fall kunde anmärkningarna knappast anses
tillräckligt grundligt motiverade.
Arkiv- och annan källforskning var sålunda inte hans
starka sida, men han förstod väl att tillägna sig vetenskapens
resultat på olika områden och inarbeta dem i sina skrifter.
Ett viktigt undantag från denna regel utgör dock hans
Julius Cæsar, där de militära specialarbetena inte kunna
sägas ha blivit korrekt uppfattade och tillgodogjorda.
Brandes stora styrka låg däremot i hans utomordentligt fina
konstsinne och framför allt i hans sällsynta talang av
psykologisk analys. Likaså är hans goda stilistiska och
språkliga behandling av stoffet i ögonfallande. Brandes prosa
har mer än något annat bidragit till att ge den nordiska
kritiken dess nuvarande yttre form, liksom hans mästerliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
