Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - France, Anatole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 61 —
varelse, och hans enda nöjen bestå i besöken i
antikvariatet och samtalen med vännen abbé Lantaigne. Denne abbé
låter författaren uttala sig med den bittraste skärpa om det
franska samhällsskicket, medan Bergeret blott svagt och
utan större övertygelse tar det i försvar.
Hur det är, bedrages herr Bergeret av sin fru. Han
säger ingenting, men från den dagen är hon som luft för
honom. Situationen tillspetsas alltmer, och slutligen
kommer en skilsmässa till stånd, varvid den äldsta dottern,
Pau-line, sluter sig till sin far. Herr Bergeret är nu kvitt det
tyngande ok, som hans hustru varit för honom, och
känner sig fri och lycklig. Slutligen blir han professor
vid Sorbonne och flyttar till Paris, dit även systern Zoë och
dottern Pauline komma. Härpå följer en älskvärd
skildring av deras familjeliv. Boken slutar emellertid ganska
torrt och tråkigt med utförliga utläggningar om de
politiska intrigerna i samband med Panama- och
Dreyfus-affärerna. Herr Bergerets historia är heller icke
huvudsaken i serien. Hela tredje bandet sysslar nästan uteslutande
med abbé Guitrels intriger för erhållande av
biskopsämbetet. Denne Guitrel är en konkurrent till abbé Lantaigne,
men mycket smidigare och listigare än denne, och det blir
också han, som går segrande ur striden om ämbetet ifråga.
Hela denna cykel är, fastän ställvis fylld av utmärkta
miljö-och karaktärsmålningar dock ganska tendentiös och på
det stora hela blott en maskerad framställning av
författarens åsikter om det samtidiga politiska och kulturella livet
i Frankrike.
I Historie Comique (1903) är det åter författarens
förkärlek för psykologiska paradoxer, som tar ut sin rätt.
Här är det en skådespelerska, som efter att ha övergivit
sin forne älskare finner, att hennes stora och enda kärlek
tillhör en annan. Hon lever en tid tillsammans med denne,
men så en dag kommer den övergivne och befaller henne
att skiljas från honom. De få aldrig mer leva tillsammans,
säger den försmådde älskaren, varefter han jagar en kula
genom huvudet på sig. Från den dagen kan hon inte längre
vara tillsammans med sin älskade, utan att bilden av den
döde med förfärande tydlighet står för hennes ögon. De
måste följa dennes sista önskan och skiljas.
Ett liknande tema har redan en gång förut av förf.
behandlats, nämligen i Röda Liljan, där det emellertid var
älskaren som såg sin rival och därigenom hindrades att följa
sin böjelse. En mängd sensuella detaljmålningar äro här
x) Sv. övers. 1905: En komedianthistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
