Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsson, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 104 —
Hemmet var fattigt och barndomen fylld av bittra, mörka,
för att inte säga grymma upplevelser. Själv har han med
sin kända osminkade ärlighet bekänt, iatt han var "ett
stackars litet tillhutat kräk, ful och ansågs dum, illa tåld både
i hemmet och annorstädes och just vad man kallar stukad".
Men tydligen har han, trots allt, ändå inte varit så stukad,
att han inte förmådde arbeta sig upp ur grändernas mörker
till en solglädje, som inte är allom given.
Naturligtvis var hans barndom inte fullständigt blottad
på ljusare intryck. Barn äro ju barn, och i synnerhet sådana
tillhutade barn som Carl Larsson söka sig gärna in till den
sagofantasiens värld, de bära inom sig. Det är nog ingen
tillfällighet, att Carl Larsson sedan kom att illustrera
Andersens sagor. Liksom det inte heller är någon
tillfällighet, att han på ett högst originellt sätt behandlat motivet
Sankt Göran —det är en mycket ung och mycket stolt liten
krabat, som med ränsel på ryggen och förskinn på magen
och ett långt svärd på axeln träder inför den unga men
betydligt mera blyga lilla prinsessan och kastar drakens
huvud för hennes fötter — i pojkåren lär Carl Larssons
käraste nöje ha varit att gå till Storkyrkan och stanna i
andakt, för att inte säga extas inför det där uppställda,
medeltida, fantastiskt träskulpterade drakhuvudet.
Mycket tidigt visade sig hans utpräglade teckningsanlag,
och en av hans lärare rådde honom att söka sig in vid
Akademien. Och så kom det sig, att han redan år 1868,
då han således inte var mer än tretton år gammal, började
målmedvetna konststudier. Men det skulle varit ekonomiskt
orealiserbart att odelat ägna sig åt konsten. Han hade
först bestämt sig för fotografyrket, men slutade, då han
upptäckte en ny förvärvskälla — illustrationsteckning. En av
hans kamrater var Hugo Birger. Hos dennes fader, som
hade en litografisk anstalt, gick Carl Larsson och lärde
teckna på sten och träffade då Kaspers redaktör, Richard
Gustavsson, som erbjöd honom två kronor för varje
karrikatyr. Sen dröjde det inte ilänge, förrän andra lade
vantarna på hans illustrationstalang. Den ena boken efter den
andra försågs med illustrationer, och han förtjänade inte
så litet. Men det är givet, att en dylik brödkonst måste bli
ganska svag, och själv var han tillräckligt kritisk för att
inse detta. För honom gällde det emellertid bara att
förtjäna sitt uppehälle, tills han fullföljt sina studier vid
Akademien. Belönad med dennas resestipendium kunde han
också, år 1877, förverkliga drömmen och resa till Paris.
Så började ett nytt skede såväl i hans liv som ännu mer
i hans konst. För att förstå varför, är det nödvändigt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
