Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsson, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 105 —
man sätter sig in i vad det på den tidén innebar, att en
svensk kom till Paris; man måste utmåla för sig
kontrasterna, å ena sidan Akademiens undervisning och den
officiella, hävdvunna, reglementsenliga konsten hemma i
Sverige, å andra sidan allt det nya, som mötte därute. Å ena
sidan det urmodiga, förlevade, å andra sidan det moderna,
livskraftiga. Därhemma i Sverige slog man dövörat till för
de nya konstprofeternas förkunnelse och fortsatte att predika,
vad de äldre profeterna trott och lärt — att realism är lika
med det fula, råa, osunda och att man därför borde sträva
bort från verkligheten mot en idealiserande, moraliskt och
kulturellt förädlande konst.
När därför Carl Larsson kom ned till Paris, fick han till
sin överraskning höra, att naturen inte längre var
övervägande brun som düsseldorfarnas natur utan precis sådan,
som den tedde sig för ens ögon. Följaktligen kvittade det,
vad det var, man målade, bara man målade, vad man såg
och ingenting annat. En realistiskt återgiven sophög hade
större värde än alla idealiserade upphöjda scener ur
historien.
Denna nya atmosfär verkade givetvis som en befrielse,
men det dröjde, innan svenskarna hunno acklimatisera sig.
Det blev också en prövningens tid för den unge Carl
Larsson — helst som det för honom till en början blev en strid
på tvenne fronter. Å ena sidan naturligtvis mot den
konstuppfattning och den konstmetod, Akademien inpräntat i
honom, å andra sidan mot hans egen naturell, som drogs mot
det fantastiska och fordrade lyftning av motiven.
Visserligen inte en lyftning av samma slag som den, Akademien
fordrade — men i alla fall.
Han fick sätta in hela sin jätteflit och hela sitt strålande
temperament för att kunna trotsa alla vedervärdigheter. Han
ansträngde sin inbillning och målade fantastiska tavlor i
jätteformat — tavlor, som emellertid alla utställningar
refuserade. Det var oftast eländigt med ekonomien, och ett par
gånger måste han fara hem till Sverige, för att inte nödgas
svälta ihjäl. Hans brev till sin gynnare och vän,
Scholander, Akademiens sekreterare och den centrala figuren i de
konstintresserade kretsarna på den tiden, äro ofta
sannskyldiga förbannelseutbrott.
Carl Larsson hade inte funnit sig själv än. Det var hela
felet. Men så kom han till Grez.
Grez, eller Grez-sur-Loing, var en liten idyllisk by
sydost om Piaris, i närheten av Barbizon, med gamla hus
inbäddade i halvt förvildade trädgårdar, och det var en hel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
