Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsson, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 106 —
liten svensk målarkoioni, som under 1880-talet annekterade
idyllen.
Grez ledde Carl Larssons liv och konst in i den strömfåra,
som skulle föra till vad så många eftersträva men blott få
uppnå: ett namn. I Grez fann ban nämligen sig själv och
den konst, som blev hans — den realistiska idyllen. För
det första fängslade den lugna idylliskt-pittoreska naturen
hans he!a konstnärskänsla på ett sätt, som kanske aldrig
tillförne, samtidigt som den lade en helande, dämpande hand
på hans av arbete, sjukdom, umbäranden och missräkningar
överansträngda själ. Och för det andra och framför allt
— här i Grez mötte han henne, som skulle bli sol och
centrum och kraft såväl i hans liv och hem som i hans konst
Det var Karin Bergöö, även hon målarinna men ryktbar och
älskad först som Fru Karin.
Det blev härliga akvareller, han nu målade. Ur en
synpunkt, färgkänslans synpunkt, det troligen vackraste, han
någonsin skapat. Karakteristiskt för dessa Grezakvareller
är nämligen en silvertonande, liksom allt insvepande luft,
som i senare år fick lämna plats för visserligen klarare men
samtidigt också billigare färger. Sällsamt ljuvlig är t. ex.
I köksträdgården —- den lilla pigga flickan bland blomster
och kålhuvud — och den underbaraste av dem alla,
Bruden, där man smekes av fru Karins slanka, i den långa vita
bruddräkten insvepta gestalt och av dofterna, man tycker sig
förnimma från den vildvuxna trädgårdens alla blomster i
gräs och trädkronor.
Grezakvarellerna utställdes år 1883 i Paris och
förskaffade sin skapare guldmedalj och ett erkänt konstnärsnamn
samt därmed möjlighet att få sålt — vilket sistnämnda
dessvärre inte är det minst viktiga.
Då Carl Larsson lämnade Frankrike, var det för att bege
sig hem till ett Sverige, som han älskade och alltid korn att
älska med nästan gammaldags stolthet — hur otacksamt
Sverige än visade sig mot honom. Givetvis drogs han först
till hemstaden, Stockholm. Men så lade Göteborg beslag
på honom för en tid — han blev lärare vid Valands
konstskola och fick dessutom utföra monumentala väggmålningar,
varom mera sedan. Men sedan blev åter Stockholm hans
hem, tills Sundborn och den lilla gård, som han år 1889
fått av sin svärfar och som troligen väckt den slumrande
bonden inom honom, slutligen gjorde honom till dalkarl.
Och Dalarna blev han sedan trogen till sin död, som timade
i Falun den 22 januari 1919, helt plötsligt förorsakad av
hjärtslag.
Med sin i Grez vunna nya inställning mot konsten var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
