Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsson, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 107 —
det givet, att Carl Larsson skulle vara med bland dem,
som från Paris år 1885 igångsatte opponenternas aktion
gentemot den officiella konsten därhemma i Sverige med
Akademiens reformering som första mål. Ävenledes var
han med på opponenternas utställning i Blanchs konstsalong
i Stockholm samma år. Och då alla reformationsförsök
visat sig fruktlösa och trotset i stället tog sig uttryck i
Konstnärsförbundets bildande i Göteborg följande år, var Carl
Larsson fortfarande med. Men då sedermera pressen på
medlemmarna — till*stor del tack vare Karl Nordströms
despotiska låter — blev alltför outhärdlig, utgick han ur
förbundet, liksom Ernst Josefsson och Zorn. För övrigt
passade han allt mindre och mindre att gå i skock med de
andra. Människan Carl Larsson kunde det nog — han var
ju den bästa och gladaste vän och kamrat — men inte
konstnären. Han blev allt mer och mer sig själv i sin stil.
Eller med andra ord originell. Han skapade något alldeles
nytt: en stil, som visserligen sammansmälts ur skilda
element och efter flera förebilder — av vilka bl. a. den
japanska konsten säkert lärt honom en hel del men som dock
är och förblir något för Carl Larsson säreget. Mer och
mer drogs han över till linjen. Färgen blev mer och mer
en bisak. I oändlig elegans leka sig linjerna fram, vare
sig det gäller ett mer eller mindre uppnäst självporträtt
eller en av hans rufsiga ungar eller Gustav Vasas
pompösa intåg i Stockholm. Ofta kan detta manér gå till
överdrift och utmynnar då i en slags arabeskstilisering kring
stundom väl granna färgytor, men den eleganta teknikens
grace och osvikliga säkerhet och den påtagliga
arbetsglädjen kan få den suraste kritik att sträcka vapen och säga
som en av Carl Larssons många naivt ärliga älskare en
gång uttryckte sig: "Vad gör det — huvudsaken är ju,
att man blir glad". Och glad blir man verkligen så gott
som alltid inför Carl Larssons konst.
Det är huvudsakligen på trenne områden, Carl Larsson
gjort sin mest bestående insats: på monumentalmålningens,
hemlivsskildringens och illustrationens områden. På flera
andra områden har han dessutom försökt sin lycka och icke
utan framgång, såsom flera porträtt och etsningar t. ex.
visa, men vi få här endast hålla oss till de tre nämnda.
De första större proven han lämnade på sin förmåga som
illustratör (Andersens sagor 1876—77 och Fältskärns
berättelser 1883—84) höja sig trots allt endast tillfälligtvis över
medelmåttan. På ett vida högre plan stå illustrationerna
till Anna Maria Lenngrens Skaldeförsök. Men så har Carl
Larsson också helt säkert känt sig själsligt befryndad med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
