Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - London, Jack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 119 —
då han var fem, av vin då han var åtta, av whisky, då
han var fjorton år gammal — och han, som måst lära sig
supa för att även på whiskyvägen behärska sin
omgivning, och han, som sedan skrev John Finkelman, han var
nu drucken veckor i sträck. Tills han förstod, att han höll
på att vandra "spritens dödsväg". Då bröt han sig loss
på nytt.
På sin sjuttonde födelsedag tog han hyra på en tremastad
skonare, Sophie Sutherland, destinerad till Japan i och för
sälfångst. Även om han inte precis ångrade sitt förflutna
— en man som Jack London behöver aldrig ångra något,
bara gå vidare i utvecklingen — hade han dock ett behov
att på något sätt rehabilitera sig. Han hade blivit man och
ville nu hävda sig som man.
Och han hävdade sig verkligen. Inte bara i
omgivningens ögon tack vare en utomordentlig fysik och en lika
utomordentlig yrkesskicklighet och överlägsenhet i så gott som
allt, utan även så, att han själv kände det. Alltunder det
han studerade allt och alla, såg och lyssnade på
människoöden och människokaraktärer, grubblade över livets alla
egendomligheter och sökte ösa, vad han kunde, ur de
böcker, som funnos att tillgå ombord, likaväl som ur glädjehus
och nöjen i land. Allt som allt: Jack London har själv
vittnat, att han ombord på Sophie Sutherland haft den
kanske lyckligaste delen av sitt liv.
Men då han kom hem, hade han bara ett att göra, om
han inte ville se familjen i elände — att arbeta. Och på
samma dåliga villkor som i konservfabriken arbetade han
nu i ett jutespinneri — men nu som en, som vet sitt ansvar
och hyllar arbetets evangelium och den dygdiga
pliktuppfyllelsen. Och samtidigt sökte han vinna ali bildning, som
stod honom till buds, och gjorde till och med sin litterära
debut: rned en uppsats om en tyfon utanför Japans kust
vann han priset, tjugofem dollars, i en tävling, Cail
anordnat. Och egendomligt nog: nu tycktes han också vara på
väg att återfå en ungdom, han aldrig haft, och fick till och
med svärma "arkadiskt".
Men fabriksarbetet var ingen framtid. Det förstod han.
Han skulle bli elektriker — och sattes att skyffla kol, tills
han var halvt förstörd och förstod, att han hade arbetat
sig till leda, liksom han förut en gång supit sig till leda.
Och så gav han alltsamman på båten och blev luffare.
Och luffare, grundligare än kanske någon. Läs bara,
Ön the road, på svenska Vagabondliv! Allt där är
upplevt. Och mycket, mycket mer, som aldrig blivit
upptecknat. Det låter otroligt. Ty vem skulle väl vågat tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
