Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milles, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 134 —
viss mening hade hunnit bli en annan. Gång på gång hade
monumentet omarbetats av Milles’ rastlösa händer och aldrig
nöjda självkritik, och själv hade Milles sökt och sökt sig
fram till nya uttrycksmöjligheter. Utvecklingen ådagalägges
av Sten Sture-gruppens ändrade karaktär, men den framgår
också av de förflutna årens övriga skapelser.
Efter de första årens opersonliga verk drogs Milles åt det
impressionistiska, brett måleriska, skissartade. Han hade
gi-vetsvis inte kunnat undgå att ryckas med av Rodins geniala,
mäktiga ande, som han för övrigt kom i personlig beröring
med och rönte uppmuntran av. Hans små grupper och
statyetter i brons av parisiska gatutyper, de under en resa i
Holland år 1903 utförda, ganska lyckade fiskarstudierna
(t. ex. Kvinnor i storm) samt icke minst det första utkastet
till Sten Sture-gruppen ha sålunda denna karaktär.
Från denna tid är också den lika mästerliga som
originella, i brons utförda porträttbysten av Julius Kronberg.
Därmed visade Milles, vilka utomordentliga förutsättningar
han hade för porträttskulptur, förutsättningar, som sedan
gjort honom till alla tiders störste svenske konstnär på det
området.
Milles hade redan som barn dragits mot naturen, och denn \
dragning har aldrig släppt honom. Dels är det det graciösa,
lätta, luftiga, som fängslat honom, dels dess motsats, det
oformligt svällande, barocka, groteska, vidunderliga. Bägge
dessa drag framträdde redan tidigt — det förra i t. ex. en
dansös, som sedermera skulle få flera efterföljerskor, det
senare i djurstudierna Lekande elefanter, som är från år 1903
och som redan fått prägel av den godmodiga humor, Milles’
djur ofta uttrycka, vidare elefantgruppen I djungeln samt
den fantastiska Plesiosaurus.
Sten Sture-skissen hade banat vägen för Milles. Gynnare
understödde honom, och beställningarna kommo. Ar 1904
tog han itu med en jättestaty av Gustav Vasa som gammal
och vördig landsfader. Denna staty var avsedd för Nordiska
museets förhall, där den också uppställdes, tillsvidare i målad
gips men ämnad att längre fram huggas i trä. Som
träskulptur blev den emellertid färdig först år 1925, och då
hade det gått den som Sten Sture — stilkaraktären var i viss
mening en annan än den ursprungliga.
Vintern 1905—1906 bedrev Milles studier i dekorativ
skulptur i München för att därpå visa, vad han förmådde i
denna genre, genom de lekande barngrupper i hög relief, som
han utförde kring pelarpostamenten utanför ingången till nya
Dramatiska teatern år 1906.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
