Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milles, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 135 —
Milles började nu komma i ordnade förhållanden. Är 1905
hade han gift sig med den österrikiska målarinnan Olga
Granner, och som han aldrig riktigt trivts i världstaden
Paris, alla sevärdheter till trots, och som dessutom hans arbete
mer och mer koncentrerades i hemlandet, lämnade han år
1906 definitivt Frankrike och slog ned sina bopålar i
Stockholm. Men nästa år drevs han åter utomlands. Hans lungor
voro angripna.
Efter ett års vila i Södra Europas bergstrakter kunde han
emellertid återvända till Stockholm och till sin rastlösa
verksamhet, nu vorden en ny människa. En ny människa även
i det avseendet, att hans syn på konsten i viss mån
omdanats. Rodin och impressionismens måleriskt konturlösa —
hos mindre mästare ofta suddiga och rörliga konst hade
alltmer måst släppa greppet om honom. Vad han nu
framförallt strävade efter, var fasthet. Fasta, enkla fylliga linjer,
vare sig de nu voro stränga eller lekande. En återgång till
äldre tider hade gjort honom modernare än Rodin.
Som förut nämnts, kom den ändrade uppfattningen att
prägla såväl Sten Sture-monumentets som Gustav
Vasa-statyns slutgiltiga utformning. Att ökad styrka i linjerna för
dessa verk också betytt ökad karaktär, kraft och originalitet,
är säkert. Säkert är också, att de porträtthuvud och
monu-»mentalfigurer, Milles under de tvenne sistförflutna
decennierna skapat i denna stil — utan att därför bli doktrinär
eller självbelåtet stelnad i utvecklingen — höra till det bästa,
Sverige och samtiden och överhuvud något land ocih någon
tid skapat.
Bland porträttskulpturen framstår i synnerhet det sublima,
i svartgrönt trä skurna hermhuvudet av Oskar Levertin. Man
känner, att sådan var den skald, som kunde bejaka själva
smärtan, sjungande sin Sång före natten, att sådan var den
Salomo, som förkunnade sin sorgbundna vishet för Morolf.
Milles har även lyckats utmärkt i brons och i synnerhet i
granit — Erik Settergren, Hugo Alvén m. fi.
Till Milles tidigare porträttstatyer hör det år 1910 i
Härnösands stadspark uppställda Franzén-monumentet i brons.
Detta har bara ett fel: De å granitsockelns framsida utförda
älskliga sånggudinnorna, Selma och Fanny, äro båda Selma.
I varje fall är ingendera den livlösa, unkna Fanny.
Scheeles bronsstaty i Köping är från år 1912. Den hör
till det allra bästa, Milles gjort. Det är på en gång rörande
huimor och vördig forskarkoncentration över den i
labora-tionsrock skrudade, utmärglade gestalten.
Av senare datum är bronsstatyn över biskop Johannes
Rudbeckius i Västerås, som även den har fått ett drag av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
