Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mussolini, Benito
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 146 —
förhållandet mellan konungen och il duce alltid varit det
bästa.
Sen var det bara för Mussolini att diktera, hur han ville
ha det. Men han var för klok för att överdriva segern.
Ingen hämnd. Målet var ju motsatsen: enande.
En slags samlingsministär — visserligen med fascistisk
betoning — konstituerades, och deputeradekammaren var
klok nog att godvilligt lämna den nya regeringen så gott
som diktatorsfullmakt. Vad fascisthären beträffar, så hade
den hemförlovats efter en ståtlig defilering förbi konungen
och den okände soldatens grav — ännu ett tecken på att
andra tider voro komna! Men fascistorganisationen som
sådan upplöstes inte. Den endast omdanades för de nya
förhållandena och tjänstgör nu som ett slags frivillig
nationalmilis, beredd att inskrida på minsta vink från
il duce.
Och därpå satte Mussolini i gång med vad man frestas
kalla en julrengöring utan like. Men detaljerna därvidlag
falla utom ramen för denna skildring. Vi vilja endast peka
på några av resultaten, sådana de te sig nu efter sju år.
En centraliserad förvaltning, ställd under en järnhård
disciplin, som inte utan skäl kallats tvång och förmyndarskap
men vars arbetsresultat och effektivitet ingen kan bestrida;
ett kuvande av alla söndringar inom staten, ett
tillvaratagande av alla nationella värden och en bestämd,
stormakts-medveten inställning gentemot utlandet; samt först och
sist ett uppsving såväl materiellt som ideellt på snart sagt
alla områden — märkligt är i synnerhet experimentet med
korporationsstaten. Allt detta och mycket annat ■— och
redan efter sju år! Nu har Harnack skäl att undra, hur
det kommer att bli om en mansålder!
Allt som allt: det är en myckenhet talande fakta,
Mussolini kan peka på i ett eventuellt försvar gentemot alla
sina åklagare. Ty åklagarna äro många. Få personer i
ledande ställning ha väl varit så hatade och okvädade som
just han. Naturligtvis inte utan skäl. Det erkännes villigt.
Personligen är han givetvis inte uteslutande sympatisk. I
synnerhet svensken stötes väl bort av denna till
hänsynslöshet och despoti gränsande maktutövning, och särdeles
tilltalande är inte heller hans sätt att själv kunna säga vad
som helst men inte kunna tåla minsta kritik — hans
snar-stuckenhet från pojkåren kännes ’gen! Allt skall nedtystas
utom hans egna tal. Tryckfrihet är ett begrepp, som han
gör allt för att rensa bort ur italienarens medvetande. Och
framförallt blir han osympatisk, för att inte säga löjlig
genom denna enorma egenkärlek, som, framsprungen ur en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
