Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Djutrens språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människoaporna, sitt väsen och sitt sätt att tala. Såsom goda
iakttagare anpassa de sig snart efter människorna.
Även andra däggdjur ha sin egen språkbegåvning.
Tigerns språk är befallande, och när dess rop skallar,
tystnar hela skogen.
Däggdjurens språk, som i allmänhet endast är begränsat
till några få toner, är under djurets yngre år rikhaltigare
och uttryckstfullare.
Strid, lek, kärlek och hunger ha sina särskilda ord och
förstås av släktets alla individer.
Elefanten har sedan urminnes tider sin snabel, och med
denna låter den höra sina smattrande trumpettoner, som
endast ha få variationer. Den varnar därmed för
stäppbranden, som den vädrat många timmar i förväg, motståndaren
utmanar den med den till kamp om makten, och
glädjetoner avger den, när den känner sig särskilt väl till mods.
Efter parningen frustar den bara, och frustningen är
även ett uttryck för vrede, när den går till angrepp.
Så har varje djur sitt eget språk, men trots det förstå
de varandra mycket bra; det är endast människan, som det.
ej blivit förunnat att grundligt utforska djurens språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
