Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Äro vilda djur farliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillintetgjorda. Då träder även den hjärncell i verksamhet,
som sedan årtusenden varnat djuren för den upprättgående
förföljaren människan.
Fruktan för att man vill stjäla ungarna är hos
lejoninnor, tigrinnor, elefanthonor, noshörningshonor och andra
djur ofta orsaken till ett angrepp på människor.
Redan människans steg, såväl som varje annat ovanligt
ljud, kommer den diande djurmodern att spetsa öronen.
Om djuret icke ser eller vädrar människan, om hon
förblir orörlig, eller om varje buller upphör, lugnar sig strax
den nyss så uppmärksamma modern.
Ännu ett fall bör beaktas: känner sig ett djur hårt
ansatt, och detta händer ofta, även om blott obetydliga
hinder spärra dess väg, då kan man med säkerhet vänta sig
ett angrepp. Den erfarne jägaren och tropikmänniskan
märker detta genast och vidtar då nödiga åtgärder eller håller
sig ur vägen, beroende på vad situationen kräver. Givetvis
angripa nästan alltid skadeskjutna djur den oskicklige
jägaren. Detta sker ofta t. o. m. när det gäller hjortar och
råbockar.
Ett otäckt och ytterst glupskt djur måste därvid
undantagas, nämligen vargen. Detta rovdjur med sin eviga
hunger torde så gott som alltid angripa människan. Det finns
emellertid även tillräckligt många kända fall, då den
ensamma eller parvis uppträdande vargen tagit till flykten
för människan.
Om vintern är det svårt för vargen att finna byte. Ofta
får den då svälta flera dagar i sträck, emedan många av
de djur, som eljes tjäna den till föda, lagt sig i ide över
vintern eller uppsökt snöfria trakter.
När vargen, även om den är hungrig, närmar sig
människan i sådana trakter, där det är ont om byte, går den
till angrepp, endast om den har sällskap av några kamrater.
Ensam törs den sällan göra detta. Den måste vara
fullständigt utsvulten för att våga sig på en vuxen människa.
Däremot kunna barn och småväxta personer om ej precis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
