Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Sällsamma företeelsr i djurriket, Djurens känsloliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ha vi kanske icke bland människorna tillräckligt många
exempel på grymma, känslolösa mödrar? Polisrapporter
och domstolförhandlingar vittna ofta om sådana
omänskliga kvinnor.
Aphonor hänga med en stor, nästan överdriven kärlek
fast vid sina barn, och många äro de hjältemodiga dåd, som
vittna om apmoderns kärlek.
Starkast visar sig tama och vilda djurs känsloliv i
kärleken och sorgen. Den som det oaktat bestrider djurens
själsliv misstager sig. Djuren sörja liksom människor.
Djuren gråta! Djuren skratta! Djuren förlora sitt förstånd, om
någonting alldeles ohyggligt plötsligt tillstöter dem.
I det ena djurets kärlek till det andra har jag upplevat
sagolika händelser. Såsom inför ett skapelsens under står
människan inför sådana sällsynta och sällsamma företeelser.
Mina mångåriga fångstfärder i tropikerna och den
därefter följande perioden som djurfilmsregissör ha givit mig
tillräckliga bevis för att det inom djuren finnes ett
underbart, efterföljansvärt känsloliv. Tyvärr äro människorna
ofta blinda för dessa företeelser eller, såsom ofta händer,
gå helt enkelt förbi dem utan att lägga märke till
underverket och — vilket är ännu värre samt betecknande för
tanklösheten hos ”skapelsens krona” — rycka skrattande på
axlarna.
De mest otroliga vänskapsband knytas mellan djuren ute
i vildmarken. Förekommer detta bland individer av samma
art, förundrar man sig väl mycket, men om innerlig
kärlek, ja t. o. m. uppoffring, undertrycker all medfödd
fiendskap och all antagonism, då förvandlas förundran i
vördnad inför en stor, obekant makt. Här talar Skaparen till
oss på ett språk, som icke kan missförstås.
I zoologiska trädgårdar och menagerier kan man ofta se,
huru hyndor dia rovdjursungar. Men här kan man tydligt
lägga märke till den felande moderskärleken, fastän
hyndorna på ett uppoffrande sätt fullgöra sin plikt, tydligt
leka med ungarna samt låta sig luggas och plågas av dem.
En inre, icke ens instinktiv känsla av motvilja, ja t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
