- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
131

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Adoptivbarnet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ingen kan göra sig en föreställning om den skräckkänsla
man vid sådana tillfällen erfar.

Från den ena sekunden till den andra blir det trängande
behovet efter vatten allt mera plågsamt, och såsom eld
verkar den saltaktigt smakande sanden i Gobi, som tränger in
1 alla porer, svider i ögonen, retar gommen, kommer
läpparna att spricka och tungan att bli torr som halm. Det är
visserligen inte alls så salt, detta stoft, men man tycker sig
dock känna renaste salt överallt.

Fullkomligt apatiskt knoga människor och djur vidare.
Fyra av mina bästa hundar, de trognaste och modigaste
ledsagare under svåra dagar, förlorade jag. Jag såg dem
långsamt dö, men kunde inte förmå mig att döda dem och
sålunda förkorta deras kval. Två av dem gav jag på sjunde
dagen nådaskottet. — Mitt folk drack upp de arma
djurens blod; själv kunde jag inte smaka det. — De båda andra
lät jag en mongol döda påföljande dag.

Aldrig skall jag glömma Sax, den fläckiga dalmatinern,
när han på åttonde dagen blev liggande med uttömda
krafter och tittade på mig med sina trogna ögon, liksom
bedjande om förlossning. Jag kunde inte längre gråta; mitt
hjärta krympte ihop, när knallen av revolverskottet nådde
mitt öra. Utan att vända mig om stapplade jag vidare.

Den lurviga schäferhunden Kusmar skördades av döden
en timme senare.

På elfte dagen kommo vi fram till en flod. Hälften av mitt
folk och samtliga lastdjur, så när som på en kamel, hade
Jag förlorat där ute i den dödsbringande, mördande
Gobi-öknen.

Expeditionens resultat var lika med noll. Jag hade ämnat
fånga den vilda kamelen, men därav blev intet. Vi redo
vilse under de dagslånga förföljelserna.

Efter elva dagars oerhörda törstkval åter vatten!

Vi kastade oss i vattnet till knäna och höfterna.

Varsamt! Först bara fukta läpparna och tungan, inte
dricka!

En enda mun vatten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free