- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
134

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Adoptivbarnet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

höll i samma ögonblick på att glömma bort alla
försiktighetsmått och låta höra ett utrop av förskräckelse.

Såvitt jag kunde se, saknades faktiskt snabeln, men
under moderns breda kropp var det dock så mörkt, att jag inte
tydligt kunde iakttaga, huru huvudet var beskaffat. Med
kikaren för ögonen fortsatte jag mina observationer och
upptäckte nu till min ytterligt stora förvåning, att ungen
inte alls var någon elefant utan en noshörningsbaby.

Det föreföll mig omöjligt, att elefantmodern kunde ha
diat adoptivbarnet. Elefanthonans spenar äro små och ligga
nästan mellan frambenen. Aldrig skulle en nosörningsbaby
med sina jättestora läppar kunna suga på de små
elefantspenarna.

Och ändå hade elefanthonan adopterat det främmande
barnet, var såsom en mor för det, höll det i styr med
snabeln, när det ville gå sina egna vägar, och lämnade det
inte ur sikte, när det avlägsnade sig några meter ifrån
henne.

Det vore förspilld möda att söka utgrunda, huru denna
sällsynta adoption hade kommit till stånd. Det kommer alltid
att höra till en av naturens sällsammaste gåtor.

Kanske blev det föräldralösa noshörningsbarnet, medan
det ännu var helt litet, berövat sin moder, måhända hade
elefanthonan samtidigt förlorat ett barn, och så hade hon
tagit sig an den lilla noshörningsbabyn, som under sitt
sökande efter modern råkat hamna i elefanthjorden, där den
kände ett naturligt behov av att stanna kvar för att inte
behöva vara ensam.

Kanske — måhända!

Aldrig skall jag kunna utgrunda sådana naturens
hemligheter. Aldrig! Och alla hypoteser om dylika sällsamma
händelser i naturen förbliva endast hypoteser och äro
därvid milsvitt skilda från sanningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free