Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Kameleonten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståltrådsstängsel. I denna stora fågelbur huserade nu kameleonterna, runt
omkring omgivna av fiender. Djurhuset härbärgerade,
liksom Noaks ark, en otalig mängd levande varelser, bland
vilka funnos ett icke ringa antal läckergommar, som ägnade
mina skyddslingar mer uppmärksamhet än vad som var
behagligt för dem. Men trådnäten utgjorde dock ett gott
skydd. Dag och natt belägrade vällustingarna och
finsmakarna inhägnaden, hängde sig fast i trådmaskorna och sutto
på nättaket, men de som anade faran voro på sin vakt och
uppsökte inte de trädtoppar, som annars utgjorde deras
älsklingsplats, utan höllo sig fast i mitten av kronorna på
de grenar, som rövarna inte kunde nå.
En spindelapa, som i verkligheten inte är någon
köttätare, men som de märkvärdiga tung-atleterna dock
intresserade, satte fart i dessa till ytterlighet lättjefulla djur.
Förutom krokodilen känner jag inte till något djur, som
är så trögt av sig som kameleonten. Den kan sitta orörlig
1 flera timmar på en gren, fasthållande sig med fötterna
och svansen; endast ögonen äro därvid i ständig rörelse,
medan kroppen befinner sig fullkomligt stilla. Även den
otroligt långa tungan är hela tiden i gång för att fånga
sitt byte.
Spindelapan hade rivit upp några maskor i takets
trådnät, och jag ertappade den, just som den höll på att sticka
in huvudet och halva överkroppen genom hålet och med sin
långa arm sträcka sig ut efter kameleonterna. Jag hade
aldrig tidigare trott, att dessa djur kunde röra sig så raskt.
Hastigt makade de sig undan den hotande aphanden och
kröpo tätt tillsammans närmare stammen. Det var endast
en hona, som inte kom undan fort nog, och den grep apan
fatt i om svansen. Den satt lugnt och stilla, ändrade bara
färg en smula och blåste upp sig men tänkte tydligen inte
på att försvara sig. Jag märkte, att djuret var sårat i
stjärten och steg därför fram och jagade bort inkräktaren.
Liksom förlamat satt det angripna djuret kvar på grenen,
och först efter några minuter kommo de övriga tillbaka
igen. De satte sig omkring den sårade stackaren, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
