- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
143

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Lammet tar livet av vargen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

obekanta redan av den anledningen att de, såsom de
afrikanska djuren, kunde växla uppehållsort i förhållande till
torrperioden och regntiden. Havet klippte av vägen för
dem, och de levande varelserna blevo på så sätt tvungna
att anpassa sig efter de nya förhållandena utan att kunna
växla uppehållsort.

För övrigt är Australien den för zoologernas
vidkommande mest intressanta världsdelen, då enstaka djurarter
där ännu uppvisa tydliga tecken efter evolutionen från det
ena släktet till det andra.

Men jag vill nu återgå till dingon:

Denne stäppens rövare bedriver sin jakt i flockar och
anställer en oerhörd skada bland villebrådet. De djuriska, slöa
infödingarna döda ofta dingomödrar och beröva dem
ungarna. Om dessa vuxit upp bland människor, hålla de sig
till sin herre, så länge de äro unga och inte någon flock
dingos kommer i närheten. Sedan de blivit äldre och någon
gång fått höra det hesa gläfset eller gälla tjutet från sina
vilda bröder på stäppen, fly de genast bort från
människorna och sälla sig till sina egna. Men dessa vilja inte
veta om överlöparna, och hur ohyggligt det än kan låta
nosa de först förvånat på sina av människan uppfostrade
släktingar, som måste vara behäftade med en sällsam lukt;
sedan ta de på ett ljudlöst kommando avstånd från dem
för att strax därefter överfalla dem, slita dem i stycken
och — äta upp dem.

En affärsman i Windorah skänkte mig en dingo, som
han hade haft i sin ägo i tre år. Dingomodern hade han
skjutit redan medan ungarna voro några dagar gamla och
ännu voro blinda. Av de tre ungarna hade han skänkt bort
två; den tredje hade han uppfött med flaska. Djuret hade
sedan dess aldrig kommit i beröring med vilda dingos.

Hunden var oerhört lekfull, när jag fick den och blev
mycket tillgiven. Nästan ett halvt år hade jag den och
befann mig just på kängurufångst i nordterritoriet, när jag
en natt väcktes av dingotjut. Jag hoppade upp och band fast
min hund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free