- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
146

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Lammet tar livet av vargen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var fullständigt förvildad och hade säkerligen vandrat
ensam bland bergen i flera månader.

Dingon var ständigt omringad av gumsar. Så snart den
försökte att bryta sig ut ur den betande hjorden, vars djur
emellanåt skilde på sig, slöts kretsen åter till omkring den,
och även om fången hoppade över en mängd får, hjälpte
detta honom inte. Vakterna spärrade ständigt vägen för
honom.

Jag såg, hur hunden förtvivlad bet omkring sig och
angrep enstaka får och kunde även iakttaga, hur gumsarna
med sänkt huvud rände emot den och skilde den från sina
offer.

Min utmärkta kikare visade mig, att den vilda hunden
var utmagrad och numera endast var ett skelett.

Dingon är en ren köttätare. I nödfall äter den även fisk,
men det gives endast få tillfällen därtill. Ej heller försmår
den ormar, men då måste hungern rasa våldsamt inom den
och annan föda ej stå att uppbringa inom rimliga gränser.
Hur mycket den hungriga magen än må pocka, kan den
på grund av sin häftiga hunger om vargen påminnande
mångätaren dock aldrig förmå sig att äta upp en hel orm,
vare sig liten eller stor. Jag hade ofta tillfälle att se, huru
den glupska dingon kräktes upp osmälta, nyss slukade
ormbitar. Vämjelsen besegrar hungerkänslan.

Det var uppenbart, att dingon var fårhjordens fånge och
att den hade blivit dömd att svälta ihjäl. Huruvida de
såsom dumma ansedda djuren visste, att deras fiende skulle
dö, är föga sannolikt, men att de levde i den vissheten, att
dingon berövats varje möjlighet att begå vidare illdåd inom
deras hjord, står dock fast.

Människan kan inte förklara sådana egendomliga
företeelser. Här äro gåtfulla naturkrafter i verksamhet.

Jag klättrade utför berget för att från en platå, som låg
endast 20 meter över stäppdalen, kunna få en bättre
överblick över den betande hjorden. Dingon stod med hängande
huvud mitt i en klunga gumsar, och så snart massan rörde
sig vidare, måste den följa med. Jag beslöt mig för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free