- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
147

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Lammet tar livet av vargen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befria den vilda hunden ur dess plågsamma belägenhet och
avfyrade ett skrämskott över huvudena på fåren, som nu
förskräckta sprungo åt alla håll och kanter.

Jag hade emellertid misstagit mig. Fången ville inte gå
miste om detta gynnsamma tillfälle och jagade i vilda
språng bort mellan och över de genom knallen skingrade,
uppskrämda djuren, men långt innan han nått utkanten av
den mer än tusenhövdade hjorden, hade denna åter hunnit
lugna sig, och det var förunderligt med vilken händighet
rymmaren åter drevs tillbaka in i den klunga av gumsar,
som utsetts att bevaka honom.

Två dagar därefter märkte jag, att dingon endast med
möda rörde sig framåt. Jag ville underlätta dess slut, och
när den sedan erbjöd en säker måltavla, sköt jag ihjäl den.

Intressant var det att nu iakttaga gumsarna. När skottet
knallade, spredos de åt alla håll och kanter men vände snart
tillbaka och ställde sig stumma och dumma omkring den
döda hunden. När de drevos vidare av massan, väntade de
på att dingon skulle resa sig, men fåren trängde bara på
allt mer och mer. Väktarna skilde sig från de övriga djuren
och omringade den döde. Dovt bräkte de, när den övriga
hjorden avlägsnade sig. Långt in i den mörka natten
stannade de kvar där. Först följande morgon såg jag, att
platsen omkring dingon var tom.

Den döda vildhunden hade inte ett gram kött kvar på sina
ben. Den måste ha varit utan mat i många dagar, kanhända
veckor. Huden låg centimeterdjupt insjunken mellan
revbenen, bröstkorgen var intryckt, och tassarna uppvisade
otäcka sår.

Rövaren hade lidit oerhört och dyrt fått sona sina synder.

Det föreföll mig oförklarligt, såsom en gåta, huru dingon
kunnat råka i detta läge. Vilken strid måste inte ha ägt
rum, innan fåren kunnat inringa den vilda hunden? Kanske
hade den, när dess egen skara gått till angrepp mot
hjorden, förolyckats och ej kunnat tillförsäkra sig sitt byte samt
på så sätt hamnat mitt i den anfallna, tusenhövdade flocken.
Måhända hade inom gumsarna en gammal stridslust

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free