Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Orangutangänkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan han hann ta ett språng, hade han fällts av den andra
kulan. Det var ett praktexemplar, som nu låg framför mig.
Infödingarna sade alla möjliga fula ord om djuret och
spottade på det.
I buren satt en välmående orangutangherre, som ännu
var mycket upprörd efter äventyret med tigern. Det var det
vackraste exemplar jag någonsin sett. Men tyvärr dog han
efter en timme. Detta var en oerhörd förlust för mig, men
sådana eventualiteter får man ledsamt nog lov att räkna
med.
Jag hade låtit samla burarna med de fångade djuren och
fortsatt vandringen med mitt folk.
Utan att någon av oss märkt något, hade den praktfulla
orangutangens hustru, som suttit gömd i trädet, följt efter
bärarna som transporterade burarna. Endast en man, eller
rättare sagt en pojke, hade stannat kvar hos djuren, medan
vi andra voro borta från lägret.
- Orangutanghonan angrep plötsligt buren, i vilken hennes
man satt fången. Väktaren, som hade slumrat till på grund
av hettan, vaknade förskräckt upp.
Honan slet ut en bambustång ur dörröppningen och slog
med denna ett hål i buren.
Pojken, som blivit skrämd av larmet, fattade strax mod
till sig och sprang fram till buren. Han tog upp en påk
från marken och höll därmed den angripande aphonan på
avstånd. Hannen stack ut huvudet genom den öppning, som
hans äkta hälft hade slitit upp, och fick i samma ögonblick
ett slag av pojkens knölpåk, som med våldsam kraft
träffade honom i nacken och knäckte ryggraden på honom.
Nu kastade sig honan över pojken och bet honom
ordentligt, så att han fick gapande sår på ben, armar och bröst.
Hon lät inte jaga bort sig utan drev i stället väktaren på
flykten.
Skrikande och ymnigt blödande kom pojken springande
till oss. Jag vände genast tillbaka, då jag av hans
osammanhängande svammel inte kunde förstå, vad som hade
inträffat. Ghoba befann sig långt borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
