Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Orangutangänkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I språngmarsch ilade jag tillsammans med några av mina
män tillbaka till lägret.
Utanför buren satt aphonan och försökte att dra ut sin
döde kamrat. Hon fräste hotfullt, när vi närmade oss och
gjorde min av att vilja gå till anfall. Först efter många
skrämskott lyckades vi driva bort det rasande djuret.
Jag öppnade buren.
Uppifrån ett träd tittade änkan på vad vi hade för oss.
Den döda orangutangen bands fast i buren, den
sönderslagna dörren reparerades, och fällan ställdes ut på nytt,
sedan den inrättats så, att luckorna ovillkorligen måste slå
igen i samma ögonblick som änkan trädde in i buren.
Vi drogo oss tillbaka.
Länge behövde vi inte vänta. Knappt hade vi kommit
utom synhåll, förrän orangutanghonan, som ivrigt spejade
omkring sig, hastigt kom med från trädet och efter en kort
tvekan sprang in i buren.
Luckorna föllo igen.
Ödet var mig ej heller denna gång nådigt. Änkan sörjde
i ordets hela bemärkelse. Jag måste ta ifrån henne hennes
döde make. Hon åt ingenting och satt bedrövad i den stora
bur jag hade reserverat åt henne. Jag gav henne en ny
man. Men då började hon genast bli vildsint och tilldelade
honom otäcka sår. Detta var ett verkligt enastående fall, ty
aldrig brukar annars en hona angripa en hanne. Jag måste
åter låta henne vara ensam. Jag hade låtit flå den döda
orangutangen och själv preparerat huden, som jag nu gav
åt änkan. Hon satt i en vrå längst inne i buren. Jag lade
ifrån mig appälsen ett stycke framför henne. Det var nu
intressant att iakttaga djuret.
Hon tittade på den rödbruna fällen, andades tungt
genom näsan och spärrade upp ögonen. Slutligen kom hon
fram, böjde sig ned och vidrörde fällen, strök med handen
över den och luktade på fingrarna. Denna procedur
upprepade hon flera gånger. Därvid rörde sig hennes läppar,
liksom om hon hade talat för sig själv. Nu ställde hon sig
upprätt, gick ett steg framåt och ryckte hastigt till sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
