- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
193

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Fångst av tjockhudingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ofta får det träffade djuret genast efter första skottet
syn på jägaren och rusar då med sänkt huvud mot honom.
Ve honom då, om det andra skottet bommar, eller om han
inte har någon möjlighet att fly! Då är det ute med den
oskicklige jägaren. Hans död är garanterad. Han gripes
av hornet och slungas högt upp i luften för att sedan
trampas sönder av hovarna till en oformlig massa.

Det har även berättats för mig, att utsvultna hyenor
angripa levande noshörningar genom att bita sig fast vid
djurets buk och fortsätta därmed, tills djuret tvingas att
falla, när tarmarna ramla ut. Då jag aldrig själv bevittnat
något dylikt fall, är det mig inte möjligt att bekräfta det,
men med kännedom om hyenans ohyggliga glupskhet skulle
man mycket väl kunna tro den om en sådan förbrytelse.
Men jag undrar i alla fall, om inte en noshörning vid ett
sådant angrepp skulle försvara sig energiskt.

Om en noshörning står med huvudet vänt mot jägaren,
så dölja hornen pannans mittparti, som just utgör den
ömmaste punkten. För att kunna jaga kulan in i hjärnan, som
är mycket liten, måste man träffa precis mitt i pannan.
Varje bomskott sätter jägarens liv i fara, ty krutröken visar
noshörningen, varifrån skottet kom.

En angripande noshörning, som jag inte alls beskjutit,
men som plötsligt hade upptäckt min närvaro, jagade jag
på 10 meters avstånd en kula i ena näsborren, när djuret,
för att vika undan för en buske, reste på huvudet. Det
studsade tillbaka med en sådan kraft, som om det blivit
träffat av ett klippblock, men var ännu inte dött. Endast
ett ögonblick — varunder jag hann klättra upp i ett
mimosaträd tillsammans med mina negrar — varade noshörningens
bedövning. Jag visste bestämt, att min kula hade vandrat
genom den stora näsborren in i hjärnan och att det endast
kunde gälla några sekunder, innan döden inträdde. Detta
var emellertid ett underskattande av urtidsjättens seghet.

Med ett språng var djuret åter på benen, och dess små
ögon blixtrade av raseri, när det vände huvudet mot
trädet, där vi sutto. Jag vet inte, om det hade upptäckt oss,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free