Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Fångst av tjockhudingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människomaterial samt livs- och hjälpmedel till ort och
ställe.
Jag tvivlar på att under de närmaste årtiondena någon
levande Java-noshörning kan komma att fångas, då
transportsvårigheterna kunna betraktas såsom oövervinneliga.
Den afrikanska tvåhornade noshörningen är ett väldigt
djur. Från nosen till svansspetsen uppnår den en längd av
upp till 4 m., och vikten uppgår till 2.500 kg.
Osborn sköt en gång ett av dessa djur, som mätte 4.32 m.
och hade en vikt av 2.630 kg.
Jag vill inte betvivla den djärve engelsmannens
uppgifter om storleken, men det förefaller mig dock som en gåta,
hur han kunde fastställa vikten precis på kilogrammet. Då
Osborn uppgiver djurets höjd till över två meter, äro mina
tvivel på hans utsagor motiverade, ty jag för min del har
aldrig hört talas om att dessa djur kunna bli högre än
1.70 m. För det mesta äro de endast 1.60 m. höga.
Det är naturligtvis en smaksak, om man kallar
noshörningen ful eller avskyvärd. Den som i likhet med mig ofta
haft tillfälle att noga studera detta djur, kommer snart
underfund med kolossens skönhetsdrag.
Imponerande verka de båda hornen, som skjuta ut i luften
efter varandra direkt ur nosens hud, endast skilda åt
genom ett litet mellanrum, och uppnå en längd av 50 till 90
cm. Men inte endast på huvudet har noshörningen
hornartade bildningar. Hos äldre djur finner man mindre och
större horn — upp till 10 cm längd — fördelade på
huvudet, nacken, ryggen och även benen; dessa utväxter äro
aldrig spetsiga utan trubbiga och fint avslipade.
Hos yngre noshörningar äro hornen alldeles raka. Under
sin uppväxt skubba sig djuren mot träd och stenar,
varvid hornen bli uppåtböjda.
Att indela arterna efter hornens längd är felaktigt. Jag
har observerat noshörningar, vilkas båda horn varit lika
långa, och andra åter, hos vilka det undre hornet varit
längre än det övre (vilket vanligen är fallet). Men ofta har
Jag dock även sett, att det övre hornet varit något längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
