- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
200

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Fångst av tjockhudingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

elefanter. Trots att jag ofta sett dessa båda jättedjur mötas,
har jag dock endast kunnat iakttaga, att de helt obetydligt
eller icke alls brytt sig om varandra.

En gång såg jag, hur två noshörningar i högt gräs
lunkade förbi en betande elefanthjord, varibland befunno sig flera
unga hannar, och ehuru elefanterna uppmärksamt följde
noshörningarnas rörelser, skedde dock ingenting.

Skulle det likväl förekomma, att noshörningen och
elefanten råka i strid med varandra, så kan enligt min
uppfattning endast noshörningen vara den angripande
parten.

Noshörningar äro oerhört lättretliga djur. För den allra
minsta bagatell råka de i raseri och äro då ytterst farliga.
Om man då inte drar sig undan i tid, är döden oundviklig.

Ovanliga företeelser förskräcka dessa djur. Deras syn är
dåligt utvecklad, och ej heller luktsinnet är på långa vägar
så utpräglat som ofta göres gällande. Men däremot äga
de i vaket tillstånd en utomordentligt fin hörsel. De äro
mycket vaksamma, lyfta på huvudet vid det allra ringaste
ovanliga ljud och hålla sig fullkomligt orörliga, medan de
vädra med de nästan på tvären liggande näsborrarna för
att komma underfund med varifrån ljudet kommer; först
därefter börja deras luktnerver att arbeta.

Om vinden ligger på, vädra de på långt avstånd raskt
varje fara, särskilt människan.

Deras beskyddare, som städse varna dem för faror, äro
de stora maskhackarna. Dessa fåglar, som finna sin
näring i sprickorna i noshörningens hud, äro
uppmärksamma väktare och förråda med ett högt skri den
framåtsmygande fienden. De lämna då sin herres rygg, kretsa, under
utstötande av ständiga varningsrop, över noshörningen,
sätta sig då och då på dess huvud, varna den med kraftiga
hugg av näbben, flyga åter upp och ange sedan den
riktning, i vilken tjockhudingarna böra fly.

Jägarna förbanna dessa fåglar, som ofta låta dem gå
miste om det redan säkra villebrådet. Även mig ha de ofta
förargat och avlett det villebråd, som redan varit på väg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free