- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
215

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Fångst av tjockhudingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om en sådan snabbhet i vändningarna — med en knyck var
den andre åter på benen, rusade på sin antagonist och hade
så när kastat omkull honom.

I en timme varade striden, varefter den större av
elefanterna måste ge sig. Den lunkade bort mot den skyddande
skogen, förföljd av sin motståndare, som dock snart uppgav
förföljelsen.

Nu kom segraren högt trumpetande tillbaka till hjorden,
och jag kunde se, hur de där väntande hannarna även voro
angelägna att bege sig in i skogen.

Elefanten är inte lika våldsamt begiven på skugga som
noshörningen. I det drygt två meter höga gräset brukar
den ofta stå eller långsamt promenera i det stekande
solskenet. Då och då kan man nog få se en elefant, som ställt
sig under ett mimosaträds bordliknande krona, men länge
brukar den då inte stanna kvar där.

Den enstöriga hannen (enstöringar äro alltid
sinnesrubbade) uppehåller sig för det mesta i skogarna. På grund
av sin abnorma läggning förtär den även sådan föda, som
andra djur av dess ras försmå.

Det äger inte alls sin riktighet, att enstöringarna äro
svaga, förkrympta exemplar, som bortdrivits från hjorden
av starkare hannar. Alla enstöringar som jag sett, ha varit
utomordentligt kraftiga djur.

Genom vilka omständigheter sinnessjukdomen
framkallas, känner jag inte till men att djuren inte äro vid sunt
och fullt förstånd framgår av deras ovanliga uppträdande.

Även hos den enstöriga buffeln och den indiska
vildsvinsgalten har jag gjort samma iakttagelser.

Ofta har jag läst och hört, att elefanten endast en gång
angriper den jägare eller människa över huvud taget, som
ställer sig i dess väg. Detta är ej heller sant.

Jag bevittnade en gång, hur en beskjuten elefanthona
över ett halvt dussin gånger upprepade sitt angrepp mot
jägaren, och hade jag ej skjutit ned den den åttonde gången
— när den erbjöd ett säkert mål — hade det då varit ute
med min följeslagare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 12 22:46:43 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free