- Project Runeberg -  20 års storviltsfångst /
223

(1934) Author: Joseph Delmont
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Fångst av tjockhudingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Endast på det sättet kan jag förklara, varför elefanterna
rasera dessa stora myrstackar.

Det fordras en oerhörd kraftansträngning för att kunna
förstöra sådana bygngader, då materialet mången gång
nästan är förstenat.

För att kunna uträtta detta arbete stöter elefanten sina
långa betar in i byggnaden och söker först göra ett hål i
den. Lyckas detta, arbetar den oförtrutet, tills det inte
finns något kvar av stacken. Med de klumpiga fötterna
sparkar den de hårda jordskovorna lång väg och pudrar
sig om ryggen med den lösa sanden.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att ej ens bebodda
myrstackar utgöra något undantag från elefantens
förstörelselusta. Termiterna angripa aldrig förstöraren av deras
hus utan fly i stället sin väg.

Den afrikanska elefanten är svår att förfölja och sätter
såväl jägarens som fångstmannens tålamod på ett hårt prov.
Ofta tror man sig med ledning av färska spår och ännu
varm spillning vara djuren alldeles i hälarna men måste
strax medge, att de jagade djuren redan fortsatt sin
ilmarsch och befinna sig utom synhåll på många mils avstånd.

Vuxna afrikanska elefanter fångade jag endast vid
vattenställen, men även där lyckas det blott sällan. I
Kavirondo lyckades det mig en gång att få en fullvuxen hanne
i fallgropen, men då kom mig slumpen till hjälp.

Denna gamla krabat var nog det största exemplar jag
hågonsin skådat. Dess betar voro 2.75 m. långa och vägde
sammanlagt 170 kg.

Tyvärr skadade sig jätten svårt i fallet, varför jag blev
tvungen att ta livet av den.

Otroligt stor måste den elefant ha varit, vars benknotor
jag en gång såg hemma hos en portugisisk affärsman.
Enligt min mening måtte djuret i fråga haft en höjd av 5 m.

Betschuananegrer berättade för mig om elefanter, som
voro ännu högre, men svartingarnas utsagor äro inte mycket
att lita på. De överdriva alltid och uppskatta säkerligen
måtten i proportion till vad deras egen mage rymmer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 18:51:52 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/storvilt/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free