Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logeraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef sängliggande, måste jag nästan ständigt vara hemma
för att sköta henne och tvangs då, för att lifnära oss, att
sysselsätta mig med sådana slags småarbeten, som jag förut
endast haft till mellanstick för handpenningar, då min mor
också kunde arbeta.“
“Och se’n hon dog...“
... “då var det förbi med alla enfaldiga drömmar och
funderingar. Det fattades mig kläder att gå på akademien.
Det lilla jag hade blef pantsatt för medikamenter och
begrafningskostnaden. Dagen efter den, då jag följt mamma
till det rummet, der jag då önskade att jag varit bredvid
henne, fick jag bära bort min helgdagsrock, och se’n har
jag gått i den här gamla stackarn, ty på hela året har jag
ännu icke fått ihop så mycket, att jag kunnat utlösa min
vackra, bonjur — men vill Gud, skall jag ha den tillbaka
före jul. Jag har en liten sparpenning, som blir ökad nu
under hösten, då förtjensterna äro som bäst, vore bara icke
matbitarne så dyra“ ... Grannlagenheten förbjöd honom nämna
husrum och den smärtsamma omständigheten att han, der
han sist bott, tvenne gånger blifvit bestulen på sina små
besparingar.
“Och har herr Alm alls ingen närmare bekant utom
den elaka mostern på nykterheten?“ frågade madam Mina
med en småklok qvinnas forskande blick.
Den fattige artisten rodnade åter, mycket starkare än
förra gången, och såg helt försagd ut.
“Åh, jag förstår hvar skon klämmer!“ Logerarens
värdinna gaf genom ett helt otvunget skratt tillkänna, att ett
visst slags känslor aldrig hos henne kräft någon öfverflödig
grannlagenhet. “Se så, bekänn bara kort!“
“Jag har alls ingenting att säga“ — det låg en viss
värdighet i tonen — “utom det att i samma hus, der jag
och min mor bodde, lefde också två unga systrar... den
ena sjuk och den andra frisk. Då jag kom nedför trappan,
träffade jag ibland den friska. Hon hette... Sofie Lund ...
Vi talade om våra sjuka.“
“Kors, om intet annat?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
