Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logeraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Du blir afundsjuk, Mina — akta dig för det! Tar
han något för det han lär Ferdinand att stafva och rita?
Och har du inte sjelfmant fått erkänna rena sanningen, att
jag är vida mer hemma nu än förr, när jag hår en sådan
karl att prata med?“
“Kära Anton, det är alla dessa bekymmerna, som gör
mig elakare än jag är. Allt sedan Alm blef fästad till
äktenskap med den vackra docksömmerskan, går allt af sig
sjelf för honom; och när han nu hittat på att skära i trä,
i stället för i papper, blir det rent af stor förtjenster, se’n
han fått rätt vana. Han säger att han har löfte på så
mycket arbete han kan hinna med. För oss deremot vill
det sig inte ur fläcken, fast du fick det här fin-arbetet.
Vintern hänger öfver oss som en buse, och du är inte
heller så modig som förr... Vet du hvad jag tror?“
“Nå?“
“Jo, käre Anton, jag tror bestämdt att du har någon
sorts ångerkänsla för det du suskat bort din reela plats
och den goda ställningen vi hade; och då jag vet att du är
för högfärdig att söka upp herr Hägerman, sådan som du
nu befinner dig i klädesnöd, för att ärligt säga honom hela
sammanhanget, så förstår jag...“
“Tyst“, afbröt Anton, häftigt rodnande... “hvem i
Herrans namn talar i förstugan?“ Och innan han vidare
hunnit få en suck för sig, hvem stod inne i det ödsliga
rummet, om ej en stor, rödlett och godmodig herrekarl, och
det var just skomakaren Hägerman i egen person.
Anton sprang upp, kastade först en förlviflad blick på
sig sjelf och sin omgifning, men sedan en hjeltemodig på
sin forne husbonde, för hvilken han med hela sin
medfödda artighet djupt bugade sig, utan att dock kunna få
fram ett ord.
“God dag, min heders Wennergren! Vi ha icke träffats
på visst sina fulla tre år, men gamla vänner äro vi ändå
alltid, det vet jag.“ Den behållne och aktade mannen
räckte vänligt handen åt sin forne favoritgesäll och
emottog den stol, som Mina djupt nigande framsatt. Kungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
