Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Logeraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Skulle tro det, min vän! Mången fattig adelsman
bugar och tackar för ett par stöflar på kredit, och för en
årsräkning ger baronen sjelf ett hjertligt handslag på gatan.
Sedan, när de fattige ädlingarne bli stora herrar i staten,
minnas de allt ännu det gamla och tala ett förtroligt ord
vid valförhållanden och sådana tillfällen, när man träffas
i det allmänna och på någon borgerskapets fest... Men
nog nu om den saken! En vecka härefter flyttar ni in.“
*
“Anton, Anton“, ropade den öfverlyckliga Mina, sedan
hon efter den sista nigningen på förstugustenarne åter kom
in i rummet, jemte sin man, “hvad säger du nu — tänk
jag, som får egen kassa, du, genom skokantning och
snörhålssöm... Men så stå då inte och dröm! Du hörde att
herr Hägerman kallade mig fru. Det blir derföre alldeles
nödvändigt att jag, från första stund vi träda in, måste ha
hatt — det fordrar din egen ära... gör hon inte, du?“
“Jag kan just inte finna att hon skulle taga någon
skada, om du till en början ginge i schalett!" svarade
Anton skrattande. “Men efter, som sagdt, du sjelf kan arbeta
för din glannlåt, må du ha den. Du blir i alla fall med
tiden så riktig fru som någon annan inom skrået.“
“Tack, Anton lille! Med Guds makt blir det parasoll
med blomsterkant till sommarn och en liten axelkappa också
och... låt mig se — alla barnen ska ha blåhvita
finrandiga bolstervarsbyxor och påldöschäver-blusar. Nå, när
vi så gå arm i arm med gossarne omkring oss till
Djurgården på söndagseftermiddagarne, då måtte det kännas
alldeles som en ginge annorstädes än på jorden!“
“Det är visst syndigt att prata så här, innan vi rätt
tackat den lefvande Guden!“ inföll Anton, andäktigt
ihopknäppande händerna. “Det är det nödvändigaste.“
“Det gjorde jag i första handvändningen väl tjuge
gånger — i hjertat förstås... Alm skall komma och helsa på
oss. Men logerare komma då aldrig mer i fråga“.....,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:23:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stosc/0046.html
