Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufboet i kråknästet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Men hvad pratar du der borta för dig sjelf, Jenny?“
frågade tanten, resande litet på det tunga hufvudet. “Du
tycks bli rädd... Jag trodde att vår unge vän skulle komma
i eftermiddag — han sade det i går — och jag är säker
att han icke går på någon bal i afton.“
“Kära tant, det är i stället grefven.“
“Återigen han! Jag tror nog att det kan passa mig
att gå ut och säga honom ett allvarsamt ord... kan det
icke det, mitt barn?“
“Nej, för ingen del, tant! Jag känner mig nu i min
rättmätiga harm modigare. Och om han tänker göra
besök, vore det så godt att jag ensam finge tillfälle att säga
honom sanningen. Jag är ju nog gammal och framför allt
nog pröfvad att vara min egen vakt... Gå in i
sängkammaren, kära tant! Detta måste hafva ett slut.“
“Som du vill. Jag är mycket nöjd att slippa den
obehagliga affären... Jag lägger mig en stund på min soffa.“
Och tant Blume försvann, trygg i medvetandet att
Jenny verkligen kunde vara sin egen vakt... Dörren
mellan rummen stod halföppen.
Den unga qvinnan tände tvenne ljus och tog en bok,
men hann ej öppna ett blad, innan dét ringde. Darrande
i hjertat, men med fasta steg gick Jenny att öppna.
Det var grefve Mauritz.
“Himlen har då ändtligen tillåtit att jag ännu en gång
får träffa er ensam... O, Jenny!“
“Först och främst, herr grefve, kan jag icke tillåta
denna förtroliga benämning, och sedan låt mig med ens
fråga: Tycker ni mig icke ha fått lida nog af er
förföljelse? Om min far i det bref, han nyss skrifvit mig till,
sagt: kom efter! skulle jag med förtjusning resa, det måtte
bära hvart som helst. Men sjelf en irrande främling, ännu
utan hem, kunde han endast lemna mig i Guds beskydd...
Skall ni ej respektera det?“
“Huru mycket ni måste hata mig för att tala så!“
“Nej, men jag hatar all tvetydighet. Ni vanhedrar mig
genom er kärlek, skamlig för er och syndig mot er hustru.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
