Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufboet i kråknästet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det så lugnt att Jenny, som för tillfället var ensam, med
innerlig glädje såg att hon var — glömd. Om hon sett
den tår, som föll i hennes lilla dotters lockar, då denna
sprang ut med främlingen och af honom upptogs på
armen, så hade hon kanske tänkt annorlunda. Men grefvens
rörelse var i sjelfva verket endast en ljuf reminiscens och
kanhända en önskan att sjelf få ega ett barn.
Så hade nio år bortflytt. Då kom en dag efter
mycket lång tystnad ett bref, dateradt Batavia.
Jenny gret af himmelsk lycka, då hon ännu en gång
såg sin fars underskrift, och kastande sig i sin mans
armar, sade hon: “Jag har ej mod att läsa det — men hvad
helst det är, tackar jag Gud att jag än en gång sett hans
namnteckning... han här tänkt på oss“.
Och i brefvet stod bland annat:
“Jag är nu mycket gammal, sjuklig och innerligt
längtande efter ett familjehem. Icke förrän jag samlat så
mycket att jag kunde görä rätt åt dem, som förlorat på mig,
ville jag bedja dig, min dotter, och dig, min måg, komma
för att stanna hos mig tills ni slutit mina ögon. Nu är
mitt verk i det närmaste fullbordadt. I fån icke mycket
öfver, men jag vet att det ej skall bekymra eder... Får
jag vänta er till Batavia i det hem, som jag här har, —
ty till det gamla kommer jag väl icke. Dock hvem vet“...
“Julius“, utbrast Jenny snyftande, “det är visserligen
en lång väg, men ... då vi hafva hvarandra och våra begge
barn, ega vi ju vår verld med oss.“
“Och då vi skynda till en fader, som väntar, få vi ej
fördröja oss. Jag vet ett fartyg, min Jenny, som fjorton
dagar härefter går direkte på Batavia.“
Ett par veckor senare hade dufparet i “kråknästet“ flugit
ut i den vida rymden, sägande till hvarandra:
“Gud öfver allt... kärleken öfver allt!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
