Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre aftnar i Gatsoparens familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Nå, min käre Eriksson, han är väl förvånad öfver
Olles lycka — det vore också inte att undra på, det kan
hvar menniska vara. Men jag har sagt till Katarina: Mitt
barn, har jag sagt, fast din far eger en egen koja och
utlånta pengar och fast du kanske får 3 eller 400 riksdaler i
hemgift, bör du inte yfvas öfver höfvan för det, ty all god
gåfva kommer ofvanefter och jag binder inte ditt tycke,
såsom jag binder mina tunngjordar. Vill du ha den
obetydligaste, har jag sagt, så ta’ honom!“
“Begriper!“ mumlade gubben Eriksson.
“Ser han, min vän, jag var född till något annat än
jag blef. Men om ödet gick i nattmössan, när det satte
mig bland mina likar, så är jag inte hatfull för det. Hvar
och en, Eriksson, kan vara öfver sitt stånd, liksom det fins
folk, nära härintill tror jag, som kan vara under sitt. Det
der är väl för lärdt för Eriksson — nå, gör ingenting. Eljest
har jag aldrig mycket befattat mig med folkskrifter... att
springa efter andras villomeningar, när en sjelf fått förstånd,
är bara dumhet.“
“Skulle en pris“... Eriksson framräckte dosan.
“Tack, min vän — jag har alltid mitt eget snus
liksom min egen näsa, och som jag ständigt velat gå efter den
och inte efter skråordningens, så har jag heller aldrig brytt
mig om att komma in i den. Jag är hvarken gesäll eller
mästare: jag är tunnbindaren Johansson, och dermed punkt!
Också har jag aldrig flyttat ifrån den här beskedliga
trakten — hvad behöfver jag bry mig om att den är aflägsen
... säg?“
“Aldrig grand!“ Gubben kände sig obeskrifligt lycklig
att hitta på en sådan skatt till svar.
“Rätf så, Eriksson — det är bättre för en klok man
att vara den förste på ett ställe, än“...
I detta ögonblick framträde madam Lundgren och
räddade den store mannen från ett erkännande, som han
sedermera aldrig skulle ha förlåtit sig sjelf.
“Käre herre“, sade hon med en betydelsefull blinkning,
“madam Eriksson har bett mig framföra hennes önskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
