Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre aftnar i Gatsoparens familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den artige mannen att ödmjukast bjuda de gamla. Men
de hade nog med en kopp té och litet af kakan.
Emellertid slamrade tunnbindaren med allt hvad på
bordet fans för att på fint sätt dölja sin förtret att ibland
se sig öfversedd. Men då bordet blifvit afröjdt, på punschen
och glasen när, då växte åter svärfars mod. Då
proponerade han skålar, deklamerade och sjöng till och med, under
det ungdomen tog en sväng på maten.
Ändtligen slöts kalaset.
Den siste gästen hade blifvit utlyst.
“Johanna“, sade gubben, “jag har ingenting fått i mig
— ta fram en matbit och en sup!“
I detsamma sade uti förstugan den gamle herrn till
hennes nåd, som han med ridderlig artighet förde till
hennes dörr: “Tillåter ni, madame, att jag i morgon får
uppvakta er?“
“Jag är deraf charmerad, monsieur! Klockan 6 på en
kopp té och ett parti piquet“...
“Se här“, yttrade målaren framförande fästmön till
föräldrarne, “Laura vill säga ett ord... Men släpp se’n
inte far och mor utan att de lofva att hålla midsommar
hos oss!“
“Rena sanningen är att Albert känner mig bättre än
jag känner mig sjelf, och jag ber både mamma och pappa
att inte tänka på mig med afvogt sinne för det att jag
långt ifrån alltid varit som jag borde. Detta sista skall
bli bättre!“
“Bort nu, gumman, med båd’ mat och bränvin — hvad
behöfs mer än denna sista högtiden... Tack, Albert!“
Detta var det längsta tal som vår gatsopare någonsin
hållit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
