Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke hördes, stod den unga friherrinnnan Amelie sysselsatt
att öfverse sin klädsel.
Omkring henne fjäskade beställsamt kammarjungfrun,
föga tillfredsstäld af den likgiltighet, som hon fick mottaga
för sitt hesvär.
“Om friherrinnan blott vill se sig riktigt i spegeln,
tror jag säkert att friherrinnan blir nöjd med sig och med
den hvita kransen, som ligger så vackert på sidan.
Jag har aldrig sett någonting, som tar sig så väl ut mot en
ljusblå sidenklädning.“
“Sofie, gå ut och hör efter om ljusen äro tända
öfverallt!“ Men innan Sofie hunnit ut, kom betjenten till
dörren, rapporterande att alla lampor och kronor voro tända
samt att han hade ett bref till friherrinnan.
“Tag emot det“, sade Amelie till kammarjungfrun,
lägg det här på toaletten och påminn mig om det, när
balen är slut, i fall jag glömmer det! Nu kan du gå... Men
det var sant: fråga Fredriksson om min man är inkommen.“
Svaret utföll jakande. Baronen var i stora salongen.
“Det är bra — jag kommer också strax.“
Amelie blef ensam. Ännu en gång kastade den unga
qvinnan en tankspridd blick i spegeln och sköt mekaniskt,
utan minsta koketteri, kransen något mera på sned. Om
hennes tankar ej varit så långt borta från flärd och
fåfänga, skulle hon ha smålett mot sin bild, den glaset
återgaf så bländande.
“Min Gud“, sade hon till sig sjelf, i det hon ur ett
vattenglas upptog en hvit syrenklase, ihopbunden med några
doftande resedqvistar, hvilka hon aftorkade och fästade vid
sitt skärp, “hvad jag vore lycklig utan detta pinande qval...
Och att veta det jag genom en smula mod och
beslutsamhet kunnat vara ifrån alltsammans — ty om jag då talat
öppet, hade han högaktat min sanningskärlek och med
trygghet förnyat sitt anbud. Men hvad är det för en
osalig makt som binder vår tunga, då det gäller att bekänna en
omständighet, på hvilken vårt lifs lycka eller olycka kan
bero! Ja, hvarför skola vi tvinga oss att tro det saken är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
