Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon snarare nedsjönk än satte sig på soffan, “ändtligen äro
dessa fasansfullt långa år förlidna och denna fasansfullt,
långa dag, på hvilken jag trodde att aldrig någon afton
skulle komma... Men huru blir det i morgon? Skall han
säga mig något, skall han skrifva, skall han... Ack, kanske
skall han ingenting af allt detta! Har jag väl kunnat spåra
en enda mild rörelse hos honom under dessa två
evigheter? Ha vi ej suttit inneslutna i samma vagn, då vi rest bort
eller hem, utan att han yttrat annat än obetydligheter, och
det i en ton så lugn, att hans inre nu tycks vara en afbild
af hans yttre... Måhända blir det genom hans mor som
jag får veta... Åh nej, det kan han icke vilja — omöjligt
... ja, omöjligt, ty i trots af allt älskar han mig dock
ännu.“
Hon steg upp och nalkades sakta dörren för att, såsom
mången gång förut, vid dess tröskel hviska en stum bön...
Men... “Store Gud!“ (så när hade detta utrop högt
undflytt henne)... nyckeln satt ju i dörren åt hennes sida...
Hur hennes kinder brunno, hur hennes hjerta flög — hvad
betydde detta tysta budskap? Säkerligen att hon, liksom för
tvenne år sedan, borde bära in det olycksaliga brefvet och
lägga det på bordet. Ja, utan tvifvel var det så... och
han skulle sofva, låtsa sofva och ej se henne.
Den arma qvinnan, som så högt älskade sin man, kysste
sakta nyckeln. Sedan flög hennes suck till Gud — måtte
han sända en barmhertighétens stråle att upplysa Georgs själ!
Härefter gick hon fram till skrifbyråen, framtog
brefvet, men öppnade det för att tillägga några rader... Vi
begagna tillfället att läsa denna post på samma gång som
hon sjelf genomgår den:
“Min dyre, ende älskade Georg!
Huru skall jag skrifva, huru skall du emottaga denna
bikt, då du i en så hård sinnesstämning lemnade mig?
Åtminstone skall jag nu vara sann.
Jag var, som du vet, blott sjutton och ett halft år, då
du bad mig blifva din hustru, och hela den oskyldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
