Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då kom någon der ute från förmaket.. . Dessa steg —
hon kände dem väl — voro ej nu tunga och afmätta, ej
häftiga och osäkra: de voro lätta och raska, de tydde på
lif och spänstighet. Och hvem öppnar dörren, hvem
utsträcker sina armar, hvem pressar den uppspringande unga
qvinnan till ett hjerta, som klappar häftigare, hetare än
någonsin? Är det icke han, hennes, make, som ändtligen
kommit med en full och öppen förlåtelse, tryckande i
hennes hand den gamla biljetten till Carl.
Amelie förstod nu hvar Georg varit, sedan han
återkommit från resan, och att han läst denna biljett som
verkat allt hvad hon hoppades. Hon visste ju att den
innehöll dessa rättfärdigande ord:
“Hvad helst du gör, min kusin, så kan du ej ett
ögonblick tvinga mig att glömma min pligt emot den ende man
jag älskat och älskar och på hvilken jag vid alla mina
handlingar tänker. A.“
...“O, min Amelie, vi behöfva ju inga långa
förklaringar! Du fattar både hvad min resa gält och hvad jag
sedan gjort och vunnit. Jag hade icke i tio minuter känt
och talat med din hederlige kusin Carl, än jag nästan var
färdig att skratta åt denna till min mor sålda biljett, som
under två långa år för mig utgjort en hotelse, den jag ej
vågat se i ögonen. Gifve Gud att jag ej så länge dröjt
med att läsa den! Men, min Amelie, det var icke sjelfva
saken, mins alltid det, utan ditt fördöljande deraf, som stulit
ifrån oss dessa hundrafyra veckor. Förlåt mig då, du min
alltid lika högt älskade, att jag så grymt straffat dig — jag
har sjelf varit grymt straffad på samma gång.“
“Georg, Georg — denna omätliga lycka, denna
omätliga omstörtning från högsta ångest till högsta salighet...
Men vet du att Carl...“
...“är här och i morgon kommer hit med sin fästmö?
Ja, det känner jag redan — han uppehöll mig just nyss
på gatan“. . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Verlden kunde aldrig begripa hurd det kom sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
