Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den finska profetissan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Visst icke — då vore jag ju redan fästad och talade
ej så här. Men han friar nog“...
Och så gjorde majoren — innan hösten var fröken
gift och den unge studenten långt borta.
Tjugusju år efter denna episod blef den raska Oliva
enka med titel af “öfverstinna“. Hon var då 46 år, och
långt innan enkesorgens slut, instälde sig f. d. studenten,
nu mera assessorn, och friade för andra gången. Han hade
för några år tillbaka erhållit det länge väntade arfvet och
behållit en tjugufemårig trohet.
“Tack!“ sade öfverstinnan. “Det var ett vackert drag,
min käre assessor, men jag säger än en gång sagdt som
sagdt, ty ehuru många enkor ännu vid 46 år anse sig tinga
nog att gifta sig, så bör det åtminstone aldrig ske med
den mannen, som de älskat i ungdomen, hvilket skulle
förvandla den smula poesi man haft till torra prosan... Jag
gifter aldrig om mig. Låt oss derför nöja oss med
vänskapen!“
Assessorn — alltid beherskad — tog emot hvad han
fick, blef en trägen gäst, och då öfverstinnan flyttade till
Stockholm för flickornas skull, gjorde han så med, hyrde
rum i närheten af hennes bostad, bjöds hvar söndag till
middag, då man kom tillsammans ur kyrkan och sågs minst
fem aftnar i veckan på besök, då han och värdinnan
spelade samma gamla duetter som de spelat i sin ungdom,
då han fått med fiolen ackompanjera fröken och dervid
sett mera på henne än på noterna. Deras små oskyldiga
konserter hade nu i åtta år utgjort deras glädje, och aldrig
en enda gång föll det dem in, att de unga damerna vågade
bakom de spelande draga på munnen, när öfverstinnan
satte sig rak som en automat och började preludiera med
armarne utsträckta och med fingrarne i en, såsom det
tycktes, bestämdt antagen krökning slå tangenterna så grundligt
och allvarsamt som om det gäl t revelj eller tapto,
hvarunder assessorn med fiolen under hakan såg så
genomilycksalig ut, att han väl icke kunde ha sett mycket lycksaligare
ut i den unga tiden. Efter musiken spelade vårt gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
