Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den finska profetissan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mamma mins ju min lilla Hanna, min frielev i “bibliskan“
och katekesen och min hjelparinna i hvarjehanda småbestyr.
Hade jag icke henne och min värdinna, den finska frun,
som är så tålig, när qvartalet dröjer, och låter mig hemta
min middagsportion för så billigt pris, så... Men här har
jag nu barnet. Få se hvad detta men betyder!
... Jo, denna gång betydde det ett helt berg och der
bakom måhända skymten af ett förlofvadt land — hör!
För några dagar sedan, bäst jag satt — tyvärr, i en
gruflig deshabillé — och skref, kände jag en inre
hjelplöshet vid något, som jag icke kunde få klart för mig. Jag
sprang upp, vände mig om och såg i glasrutan på dörren,
hvars gardin jag glömt tilldraga, ett ansigte så strålande
barnsligt, ljuft och vackert, att jag, då det genast försvann,
måste rusa ut för att öfvertyga mig om att jag icke drömt
vaken. Jäg varseblef tvenne lätta gestalter rädda ila
uppför trappan och ringa på hos min finska fru.
Nyfikenhetens demon, som fått mig i sin snara, dref
mig ned att se om någon väntade på gatan. En vagn, en
kusk äro der (en underrättelse i förbifarten) och jag hinner
jemt och nätt gömma mig bakom porten, då sylfiden
återkommer med sitt sällskap, stiger i vagnen och reser. Samma
afton gör jag visit hos min värdinna, frågar, spejar ganska
fint efter ändamålet med damernas besök, men förgäfves.
Min lilla hjelpreda, som träffat dem på gården, hade
deremot mycket smått att berätta. Det är en liten så snäll
flicka, och nu kommer hon och bär hem till mig ett
inträdeskort till det der förlofvade landet — nemligen huset,
der den unga fröken bor, ty just hon skall bli min elev.
Kusken sade: “En gammal öfverstinna *** på Kungsholmen.“
Biljetten uppgaf samma namn, och husnumrets
öfverenstämmelse afgör det öfriga.
Är icke detta ett eget äfventyr, mamma? Också är
jag i en narraktig förtjusningsfeber öfver att få återse det
barnsliga, förtrollande ansigtet i rutan. Men naturligtvis
känner jag ej igen henne.
Hvad menniskan dock är sjelfvisk! I min häpenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
