- Project Runeberg -  Straffrätt och psykiatri /
3

(1906) [MARC] Author: Bror Gadelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3
Det år i denna vidare mening, jag än en gång betonar, att
förbrytaren icke existerar för juristen. Brottslingen’ är en
människa som alla andra, hvilken af fri vilja begår en i lag
förbjuden och straffbar handling. Brottet undersöks blott som
yttre form och hänföres till en viss kategori, hvarefter det
motsvarande straffet bestämmes, allt in abstracto utan tanke på
en mera ingående undersökning af brottslingen och ännu mindre
med någon ändamålsenlig sträfvan att om möjligt göra straffet
för brottslingen själf och för samhället tili ett moment af
gagn. Det är visserligen sant, att strafflagen på ett högst ofull-
komligt sätt motsvarar sitt preventiva ändamål och i sitt nu-
varande skick binder händerna på den mest upplyste domare.
Men straffets enda rationella syfte att vara ett preventivmedel
mot brottet kommer i allmänhet icke domaren vid, som endast
anser sig hafva skyldighet att handla i öfverensstämmelse med
ett imperativt straffbud, som säger, att den, hvilken begår ett
visst brott, skall straffas på ett visst sätt. Det har knappast
ännu i vår tids och vårt lands juridiska medvetande fram-
vuxit någon allmännare öfvertygelse om behofvet af en genom-
gripande reform af straffen, event. deras komplettering och
ersättande med lämpligare institut, i ändamål att göra lagen
bättre afpassad efter förbrytarens natur och sinnelag, hans
större eller mindre antisociala beskaffenhet, och därigenom
mera effektiv.
Straffrättens rent utvärtes och formella förhållande till
brottet synes göra allt vetande om detsamma såsom social
företeelse och hvarje studium af brottslingens psykiska förut-
sättningar öfverflödigt. Straffrätten har ingen beröring med
kriminalpsykologiska fakta, den är en väfnad af begrepp spun-
nen kring forna dagars ytliga människokännedom, och ingen
beaktar nödvändigheten att ersätta dessa fiktioner med verk-
ligt vetande. Att vid sidan af brottets olika former studera
förbrytarens olika typer ligger utanför straffrättens traditio-
nella ämnessfär.
Denna ämnessfär inrymmer allt som hör till begreppen
brott och straff, men ger ingen ledning åt den, som har ett
mera verkligt än skolastiskt intresse för brottet, d. v. s. brottet
icke som begrepp utan som ett socialt faktum.
Det är ett anmärkningsvärdt förhållande, åtminstone synes
det så för en psykiater, att våra inhemska straffrättsliga’för-
fattare vid behandlingen af »återfall i brott» alldeles förbigå
återfallet som kriminalpsykologiskt fenomen.
Professor Kallenberg1) motiverar denna taktik på följande
’) Kallenberg, Om återfall i brott. Lund 1894. Jmf. äfven Haq-
strömer, Svensk straffrätt. Del. I. Uppsala 1901—1905.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:23:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/straffpsyk/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free