Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5 Kapitlet. Från Ypperi till Revolaks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Så här begynte Pyhäjocki-dagen», skrifver Löwenhjelm.
»Tidigt wäckt af Gripenbergs rapport om anfallet — yrkade jag hos
vår General mitt ständiga förbehåll att, lydande Kungens Retraite
Ordres till Umeå — dock aldrig låta trampa oss på hälarne’. Alltså
tillsände jag Adlercreutz ordres att på den yttre isvägen kringgå
fienden: — red fram till Palmfelt, som jag, till vårt skydd mot
kringränning posterade vid åmynningarne; och skyndade sedan
fram till Gripenberg, som höll tjuren i hornen.»
»Medan vi stridde, kom en wän som smygt sig från
högqvarteret för att warsko mig att Generalen beredde bort-tågandet! —
mig owetande!!»
»Ytterst förbittrad — ja alldeles rasande — ilade jag tillbaka
för att försöka stoppa. Min häst stupade — jag stötte mig illa i
bröst och hufvud; och war nära dånad då en ung, oerfaren
Artilleri Fältskär wille åderlåta mig. Befarande att deraf bli kraftlös,
wägrade jag, — och då styrkte han mig med ymnig Riga-balsam.»
»Fort ridande till prestgården, fann jag riktigt Palmfelts brigad
uppflyttad till landsvägen. Förråden aftågande, och — generalen
afresande.»
»Genast sände jag contra Ordres till Adlercreutz; skyndade
ned till isen, derifrån var rapport att Kossak-Pulks, med Canoner
framryckte mot Nylands dragonerne; red straxt fram till
Flankör-Kedjan och — attakerade.»
»Att jag icke åtföljdes af flere än af Er, min tappra kamrat,
och af Edra 10 à 12 dragoner — var mitt fel — och icke att
tillräkna de öfriga, som alla hade så ofanteligen gerna huggit in med
mig om de hunnit varsna min, så hastiga framryckning. Jag hade
bordt tåla mig tills allmänt anfall hunnit ordnas.»
. . . . . . . . . . Pik-spetsarne hämmade min framfart.
»Sabelhuggen» — som anteckningarne[1] förmäla vankades alldeles icke,
men 5 pik-hål om hvilka ärren ännu vittna; neml. i hakan; — i
näsan; — i käften; — i strupen; — och i nacken. De 4 första
nedstötte mig af hästen; och det 5:e ficks när jag försökte resa
mig på benen.»
»Och nu — liggande på isen — såg jag Forselles, ifrigt och
djerft, ensam fäkta mot mängden för att befria mig: — och
dernäst hans fåtaliga, honom frånskiljda men modiga Flankörer; —
och med dem, min trogna Ordonnance, — Nylands dragonen
Malm, som jag pensionnerat intill hans sidsta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
