Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6 Kapitlet. Svartholm och Sveaborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansåg van Suchtelen att målet ännu ej kunde uppnås förmedelst
muntliga afhandlingar och beslöt därför tillgripa nya skrämskott.
Med 14 små kanoner begynte han den 28 mars bombardera
fästningen och höll på därmed intill den 2 april, hvarvid 6 man
dödades och 32 blefvo sårade.
Från fästningen besvarades elden på samma sätt som förut.
Hejdlöst och planlöst spelade alla kanoner på vallarna, utan att
spara på krutet, sköt man mot de obetydligaste mål. Den 2 april
var ryssarnas krutförråd emellertid i det närmaste uttömdt,
hvarför de sågo sig tvungna att upphöra med skjutandet och ånyo
tillgripa parlamentärverksamheten. Och nu anslogo de en mera
fordrande och pockade ton. De öfverlämnade en proklamation,
hvari framhölls, att, sedan någon svensk armé ej längre existerade
i det eröfrade Finland, har kejsaren förklarat sig villig att bibehålla
den finska armén utan förändring, hvarför garnisonen i Sveaborg
ej äger annat val, än att själfvilligt uppgifva fästningen.
Garnisonen tillåtes bibehålla sin egendom, återvända till sina hemvister
och tillförsäkras kejsarens nåd. Ifall däremot fästningen skulle
blifva med vapenmakt intagen, ådrager sig dess garnison alla de
olyckor, hvilka af ett sådant händelsernas förlopp blefve en
oundviklig följd.
Parlamentärerna, öfverste Anshelm de Gibory och löjtnant van
Suchtelen, emottogos af Jägerhorn och fördes med förbundna ögon
in i fästningen. Deras hufvudsyfte var, nu som tillförene, att
utforska kommendanten och därjämte uppskrämma garnisonen.
De meddelade, att grofva kanoner och betydliga förstärkningar af
manskap voro i antågande, att danska och franska trupper infallit
i Skåne och att Adlercreutz blifvit tillfångatagen. Sistnämnda
nyheter voro ju som kändt ej öfverenstämmande med sanningen.
För amiral Cronstedt framhöllo parlamentärerna, huru, i
händelse af vidare motstånd, skulden och ansvaret för den onödiga
blodsutgjutelsen fölle på honom. Sveaborg kunde omöjligt längre
emotstå de talrika kejserliga trupperna, hvilka endast brunno af
längtan att få storma fästningen, och någon hjälp, vare sig från
Finland eller Sverige, stod ej att påräkna.
Till en början afböjde amiralen dock med värdighet alla
parlamentärernas förslag, men plötsligt, utan någon synbar orsak,
medgaf han sig vara villig att sluta stillestånd till den 13 maj, på
villkor att ställningen å ömse sidor förblefve orubbad. Ifall några
förstärkningar ej skulle anlända till utsatt tid, förklarade amiralen
sig villig att öfverlämna fästningen genom kapitulation.
Parlamentärerna, hvilka genast insågo, att Cronstedts yttre
lugn var antaget, att han i det närmaste ansåg allt förloradt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
