Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6 Kapitlet. Svartholm och Sveaborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bitterhet och stort missnöje, men man förstod att med brännvin och
andra tjänliga medel så småningom afkyla de missnöjdas känslor.
Sålunda förflöt tiden, medan hoppet allt mer och mer
förbleknade. »Cronstedt», skrifver en af Sveaborgs officerare, »tycktes
allt sedan konventionens uppläsande nästan öfvergifvit styret; men
med den sorg, som syntes tära honom, bättrades hvarken egna
fel eller kunde andras dårskaper förekommas. Garnisonen kunde
nästan anses som en hydra med 6,000 hufvuden, hvilka hvar för
sig ägde särskilda intressen och borde med särskilda medel lockas,
öfvertalas eller tvingas.»
Emellertid närmade sig den ödesdigra dagen med stormsteg,
men isarna, ehuru redan ganska sköra, lågo fortfarande kring
Sveaborgs klippiga holmar; äfven så långt ögat kunde nå, var
hafvet isbetäckt. Huru man än spanade mot horisonten, kunde där
ej upptäckas några segel. I Stockholm hade ingen tänkt på
fästningens undsättning! Anade man månne ej den hotande ofärden?
Slutligen inbröt den 3 maj, då allt hopp dog bort, och
förödmjukelsens bittra, ödesdigra timme var slagen . . .
Det är gripande att läsa några i dramat deltagande officerares
anteckningar om denna outplånligt minnesrika dag. Sålunda
skrifter en: »Jag hade den olyckan att se Garnizonen sträcka gevär.
Jag läste i allas ansikten förtviflan; utan att hafva varit vittne
till dylikt, kan man ej göra sig (en) målning af denna rörande
scen. — De samma, som nyss med lättsinne betraktat allt — ja
till och med desamma, hvilkas oförstånd och feghet varit orsaken
därtill —, hade i detta ögonblick hämnat sina misstag med sitt
eget blod, om något hopp om framgång och någon plan därtill
kunnat gifvas. — Sådant är människohjärtat.» Och en annan har
antecknat: »Förtviflan och sorg voro målade i mängdens ansikten.
Det var för mig den svåraste dag jag upplefvat: måtte jag aldrig
öfverlefva en dylik! Den öfvergår all föreställning. Alla greto,
befäl, manskap och hustrur; förbannelser och skällsord öfver
Amiralen och konseljen utropades under ett högt tjutande af både
soldater, hustrur och barn.»
Då amiralen nalkades trupperna för att taga afsked, svarade
manskapet ej ett enda ord. »Man hörde blott, huru de skuro
länderna, och en och annan sakta svordom.»
Vid tiden för fästningens öfverlämnande stodo ryska trupper
i beredskap med kanoner och tända luntor på isen utanför.
Adlercreutz’ska regementet marscherade till först ut från
Gustafssvärd, kopplade gevären på isen, hvarvid dock mången soldat
sönderbröt sitt vapen. Manskapet öfverlämnades såsom krigsfångar.
Därefter inryckte från Skanslandet ett ryskt regemente under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
