Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7 Kapitlet. Händelserna under våren 1808.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa i och för sig oroväckande tilltag framställdes i
Stockholm i öfverdrifna skildringar och uppväckte hos hufvudstadens
invånare stor förskräckelse. Det försäkrades att ryssarna redan
blifvit sedda i Roslagen; andra ville hålla före, att kosacker
hunnit till Uppsala, och man väntade blott att snart nödgas se
plundrande fientliga skaror tränga fram till stadens portar. Mången
räddade sina värdefullare ägodelar till det inre af landet, och vagnar
för den kungliga familjens medlemmar stodo redo för att bortföra
dessa höga personer undan den hotande faran.
Emellertid stannade ryssarna i lugn på Ålands öar. Till en
början bemödade sig de objudna gästerna att lefva i god sämja
med befolkningen, men länge räckte det likväl ej, innan
misshälligheter uppstodo. Snart nog erfor allmogen, att krig och
rättslöshet oftast oskiljaktigt följas åt, snart nog fick den känna den
starkares själftagna makt öfver den svagare. Tvångsskjuts,
inkvarteringar och olikartade uppdrag, med hvilka ryssarna betungade
befolkningen, uppväckte småningom missnöje och bittra känslor
hos densamma. Likväl sökte den i det längsta att med tålamod
underkasta sig fiendens fordringar. Men då Neidhardt slutligen
utfärdade befallning om att alla större fartyg inom ett dygn skulle
utrustas och utsågas till öppet vatten — en befallning, hvars
utförande på så kort tid saknade hvarje möjlighet — brast slutligen
tålamodet.
Samtidigt påbjöds äfven, att alla innehafvare af skjutvapen
skulle aflämna dessa till ryssarna, allt under hotelser att den, som
ej hörsammade befallningarna, skulle få näsa och öron afskurna,
samt att de mest motsträfviga komme att sändas till Sibirien.
Obekant med ålänningarnas lynne spände Neidhardt bågen
för högt. Genom sitt hot framkallade han därför en helt annan
verkan än den han därmed åsyftat.
Allmogen föranstaltade sammankomster för att rådgöra om
hvad man borde företaga. Men ingen visste att föreslå någon
åtgärd, hvarigenom en lindring i läget med någon sannolikhet
kunnat väntas, ingen förmådde finna en utväg ur den ställning,
som numera blifvit fullkomligt olidlig.
Så infunno sig tvenne bönder på förmiddagen den 6 maj hos
länsmannen i Finström, Erik Arén, i afsikt att af honom begära
råd och meddela sin förtrytelse öfver påbudets orimlighet. Arén
var en liffull och manhaftig natur, hvars handlingar ofta leddes
af känsloimpulser. Äfven nu erhöll han plötsligt ingifvelse att
möta hårdt med hårdt, förklarande för bönderna, att ingen annan
utväg numera återstod än att »med trohet och redlighet bistå
hvarandra i sträfvandet att befria en älskad fosterjord». Därtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
