Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8 Kapitlet. Växlande lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anförda skarpa men träffande omdöme fäller en af deltagarna i
kriget öfver dessa män ur Klingspors närmaste omgifning. Tager
man därtill med i räkningen fältmarskalken själt, som med
sorglös och älskvärd förbindlighet fördref aftonstunderna vid spelbordet
i Aminoffs, Åkersteins och några unga adjutanters sällskap, finner
man lätt, att en del af den »styrande makten» vid hufvudkvarteret
ej stort bekymrade sig öfver att sommaren detta år så länge lät
vänta på sig och att vårfloden ställt hinder för samfärdseln i
dessa trakter.
I påfallande motsats framstår däremot det öfriga högre befälet,
med Adlercreutz, von Döbeln, Gripenberg och Cronstedt i spetsen,
likaså det yngre befälet och de djupa leden inom armén, hvilka
alla synas varit förtviflade öfver den långa overksamheten. Med
spändt intresse följde de händelsernas gång i Savolaks och
afundades kamraterna där borta, hvilka fingo rycka framåt och i strid
för sitt land skörda ära. Medan drifvorna smulto och vårbäckarna
sinade ut, medan vårens första skära grönska betäckte fält och
skogar, och de ljusa, sköna nätterna i norden manade till
verksamhet, blef tiden för alla dessa män outhärdligt lång, och
sinnesstämningen förbyttes från vrede till djup nedslagenhet. Men där
stod intet att göra! Och huru lätt hade det dock ej nu gått för
sig att krossa eller tillbakakasta den jämförelsevis obetydliga,
isolerade truppstyrka, som stod emot finska hufvudarmén, långt
afskild som den var från egna landsmän. Ja, fullkomligt ofattligt
och oförsvarligt är det, att hvarken från Klingspors eller
regeringens sida några energiska åtgärder under denna tid vidtogos.
Tidigare omnämndes, att konungen fortfarande envist fasthöll
vid beslutet att ej bortsända sina bättre trupper från Sverige, utan ville
kvarhålla dem för Norges och Själlands eröfring. Han invaggade
sig i föreställningen, att så snart blott obetydliga svenska
truppdelar anlände till Finlands kuster, skulle det trogna finska folket
genast mangrant resa sig för att i förening med armén utdrifva
ryssarna ur landet. Sålunda kom det sig, att han alls icke
lyssnade till Tibells råd, ej heller fäste något afseende vid förslag,
framställda af Klingspor. Han bestämde endast 3,000 man, mest
illa inöfvadt landtvärn, att under von Vegesacks befäl med fartyg
afgå till trakten af Åbo, samt något öfver 1,000 man under
Bergenstråles befäl till trakten af Wasa.
Medan man sålunda bidade, anlände från Stockholm en kurir
till Klingspors hufvudkvarter och medbragte en generalorder, den
första, som konungen sände till sin tappra armé i Finland. Man
förmodade nu, att ordern skulle innebära något af allra största
betydelse. Men förväntningarna blefvo nog en bitter besvikelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
